MmMmmmmm

Varför ska det vara så nedrans svårt att skaffa ett nytt norskt kontantkort från sverige? Kan det inte bara vara lätt? Ibland. Det vore så jättetrevligt. För jag orkar inte med mer krångel. Jag vill bara ha ett nytt nummer och tele2 istället för dyra telenor.

Ugyldig fødelsnummer: Skriv inn 11 siffer uten mellomrom.


Ola, vissa likheter finns det väl? Okej, inte på den sista bilden, den tog jag bara för att den var snygg. Men dom andra två? Vi kan väl i alla fall låtsas. För min skull?



Fix och trix

Jag avskyr att ringa till folk jag inte känner. Jag tycker att det är obehagligt och jag blir sjukligt nervös. Glömmer bort varför jag egentligen ringer och låter mest förvirrad.

Idag har jag försökt ha en "Johanna fixar" dag. Jag har delvis lyckats. På listan fanns fyra obehagliga samtal. Tre jobbrelaterande och ett annat mindre trevligt. Efter att ha misslyckats med att komma fram till de tre första gav jag mig på att ringa till Mr "jag har försökt fixa er tv som inte fungerat på ca åtta månader" utan vidare framgång. Nu har jag försökt få tag på honom tre gånger sen jag ringde och skällde ut honom förra veckan. Utan framgång. Jag blir så trött.

Eftersom jag inte fick tag i någon idag blev jag så desperat att jag fick för mig att jag skulle försöka söka upp en av de här personerna. Men icke. När jag kom dit hade han åkt hem för dagen.

Det är inte meningen att jag ska lyckas idag.

Men jag tänker inte ge upp. Envis som en gris. Imorn åker jag dit igen.


 

Jag saknar

Jag sitter och tänker på mysiga stunder. Det finns så många.

Jag lyssnar på jack Johnson och tänker på Kragerö. Varför inser man alltid efter hur bra man hade det? Jag saknar sena kvällar på Tollboden med rosé. Ännu senare kvällar på Bedre enn sushi. En kall Grolsch i goda vänners sällskap. Poff. Pianobaren på onsdagar med Man in the mirror. Mias och mina sena nätter på baksidan när vi pratade om livets goda och onda. Min och Olas bubbelkväll på bryggan. Jag saknar till och med att jobba till nevsky bands låtar. Jag har glömt bort dom. Det trodde jag aldrig att jag skulle göra. Jag saknar när vi satt alla på rad efter att ha slutat. Amigo. Makoni. Yäs. 

Vi hade det ganska gött. 


  

 

Hmm...?

Om lillebrors kompisar börjar fråga om syrran ska ut en lördagkväll...

Har man varit en dålig storasyster då?


  

PÄpparkaksbak

Jaha kära vänner, anhöriga och bekanta. Söndag och första advent. Vilken julkänsla ! ? Fia hade bakat scones imorse och spelade jullåtar så att det stod härliga till. Men om jag har någon vidare julkänsla, det vette tusan.

Jag och Marie gjorde i alla fall vårat bästa igår när vi enligt tradition bakade årets första pepparkakor. Marie lyckades kapa både huvud och ben på sina gummor men jag tror nog att mina lyckades behålla alla sina kroppsdelar. Jag gjorde massor av grisar. Massor. I min fina underställströja.

Som pricken över i:et efter allt pepparkaksbak bjöd pappsen på mumsig mat.




Ha ett fräscht och fint besök!

Jag och Marie var ju som sagt och plaskade igår. På dörren in till duscharna satt det finfina lappar.

Marie tog sig en funderare och undrade om det kanske var Bj som hade formulerat sig.

 

En liten goding!

Jag brukar inte bli tjejig och överförstjust när jag träffar på hundvalpar men nu var Choffe precis här med sin lilla Arthur. Fy tusan vad söt! Dessutom brukar jag inte bli så impad av små hundar utan brukar mest tycka att dom ser ut som små råttor. Men den här. Nu vill jag också ha en sån!

Jösses amalia vilken liten goding!!

Simmsalabim

Idag har jag fixat och trixat. Varit nyttig och onyttig. Hämtat ut min kära Bruno från lagning som inte är mig så kär längre. Fast att jag inte vill så har våran relation börjar knaka lite i kanterna. Han kostar för mycket. Det funkar inte i ett förhållande. I höst har han hittills kostat mig ca 15 000. Det skär i hjärtat och jag vill bara gråta när jag tänker på vad jag kunde ha gjort för dom pengarna och på hur fattig jag faktiskt är nu. Jag vill nästan gå ut och sparka lite på honom. Men jag tycker fortfarande om honom lite för mycket och jag behöver honom i vinter. Svårt det där. När man borde göra slut men inte riktigt kan släppa. Eller hur.

Hujeda mej.

Ni kommer inte att tro era ögon när jag skriver det här. Jag och Marie ska simma ikväll. Jag vet Ola, trilla inte av stolen. Vi har redan hunnit knalla ett varv runt ringvägen idag. Jag hade aldrig kommit på idéen själv men som tur är har jag Marie i min närhet som har alldeles för mycket energi över. Så klockan sex smäller det. Då ska jag hoppa i bassängen med tanterna och plaska runt.

Jäp jäp.


Tiden går fort

För ett år sen Ola var vi på väg.

Tänk vad tiden går fort.

Nu är du redan där igen. Med Ph.

Men snart kommer jag.

Jag räknar dagarna.























Grön i ansiktet

Marie, han är inte ful. Bara mindre snygg på den där bilden. Och Emelie, nu har jag spanat in reklamen! Kjempegrejt.

Idag har jag för tredje dagen i rad besökt sös. Ett stort sjukhus med massa spännande saker att titta på. Massa små tanter med rullatorer och gubbar med käppar. Snoriga barn och andra knasiga typer. Och så jag och mamma.

Jag brukar inte vara rädd för blod och sprutor, speciellt inte efter alla besök på sjukan de senaste veckorna men när det kommer ut grejer på ställen där det inte brukar komma ut saker, eller obehagliga svullnader ploppar fram här och där, då blir till och med jag lite grön i ansiktet. Syster Ulrika har börjat göra tummen upp till mig. Hon är söt. Dessutom har hon alltid strumpor som man blir glad av. Idag hade hon strumpor med grodor på i sina rosa foppatofflor.

Men jag blir mer och mer tålig.

Jag gör framsteg.




I all min stolta nördighet

Jag är ett Harry Potter freak. Okej, inte ett sånt freak som har läst böckerna femton gånger, på sjutton olika språk. Köar för att köpa böckerna när dom släpps och för att få bästa sittplatserna när filmerna kommer. Jag har heller inga stora affischer på väggarna (bara Måns, Ola och Danny på insidan av min garderob, men det hör inte hit) eller ett blixtärr tatuerat i pannan. Jag är bara en vanlig nörd. En stolt Harry Potter nörd.

Ett tecken på att jag kanske inte är ett så hängivet fan är att jag först idag såg den senaste filmen, Harry potter och halvblodsprinsen. Jag är besviken. Dessutom tycker jag fruktansvärt synd om alla er som bara har sett filmerna men inte läst böckerna. Jisses vad ni missar mycket. Jag hänger knappt med själv i filmen. Man missar så mycket detaljer, handling och framförallt spänning genom att inte läsa böckerna. Skit samma. Nu låter jag som den nörd jag faktiskt är. 

Det jag ville komma fram till är att nu när skådespelarna vuxit till sig lite har jag upptäckt en viss likhet mellan Den blonde Draco Malfoy och vår EMD tredjedel Danny. 


Titta själva. Håll med om att det finns en viss likhet. 

Samma pappa kanske? I alla fall samma ögonfärg.



    

Mr B.W

Innerst inne är jag en musiknörd som alla andra rytmusare. Jag gillar bara inte att spela själv lika mycket som jag gillar att lyssna på musik. Jag tycker att bland det bästa som finns är att lyssna på gamla godingar. Sätta på en skiva, höja volymen och bara flyta med. Lyssna.

Ibland blir jag så nördig att jag låtsas veta vad jag pratar om och måste höja lite extra när mitt favorit solo kommer. Fast att jag egentligen är lika mycket amatör som alla andra.

Janni brukade säga att jag lyssnar på "pappa musik". Det kanske det är. Men det spelar ingen roll. Det är bra musik. För mig är det musik på riktigt. Inget sönderproducerat som nattklubbarna pumpar ut. Även om chris brown är rätt så trevlig att köra bil till. 

Just nu poppar jag Barry White på oförskämt hög volym. Rackarns vad mysigt det är.


Can't get enough of your love babe.

I en vit vadå?

Idag när jag och mamma susade hem från stan körde jag om en limousine på nynäsvägen. Hur hade den hamnat där? Efter lite grubblande insåg jag att det måste vara Richard som har kommit för att hämta mig. Men icke. Jag såg inte röken av någon limousine som gled upp för gatan på hela dagen.

Hur gärna jag än ville.



 




En riktig man

Jag och Desireé hade en underlig men härlig konversation på msn. Det började med att Desireé berättade att hon hade sett New moon och tyckte att den var helt klart överskattad. Det var mest nakna manliga överkroppar. Jag menade på att det kan ju vara ganska trevligt med nakna manliga överkroppar. Hur som haver. Det ena ledde till det andra som man brukar säga. I vårat fall ledde det till Richard Gere. 

Vi är oerhört överens som att Richard är het. Trots sin lite äldre medelålder. En het man. För det är precis vad han är. En man. En riktig man. En sådan man som vi vill ha. Som Desireé sa "Han finns där för sin kvinna. En riktig gentleman" 

Hela konversationen slutade med att Desireé kom fram till att hon skulle hitta den perfekta mannen till mig och att hon var en riktig "matchmaker"

Allt det här beror förmodligen på att det är söndag. Man brukar bli ganska så trött då. Trötthet brukar resultera i saker som detta.

Men det är härligt.



Att sätta ner foten

Marie. Jag har tänkt lite. Jag tror att det är bäst att vi gör det här tillsammans. Från och med nu. Inget pill på telefonerna. Okej?! Är vi överens?

Och imorgon börjar vi med motionsdelen också. I liten lagom skala.

Bra.

Saknad

Marie är hemma från thailand. Det känns skönt att ha henne här hos oss igen. Runt köksbordet och i soffan. Brun som en pepparkaka. Myspys. Dessutom hade hon köpt med sig världens ballaste linne till mig. 

Vad skulle vi göra utan dig Mary poppins!?



 

Grund vadå?

Det här med att det skulle finnas någonting som heter grundkondition måste vara världens största skämt. På riktigt. Jag var tvungen att ta mig ut och springa idag. Jag kände mig så dallrig och arg. Löpning brukar vara bra medicin mot båda. Idag fungerade det i alla fall mot dallrigheten. Ingen synbar skillnad men psykiskt. Jag har aldrig känt mig så otränad i hela mitt liv. Det är en jobbig känsla. Hur blev jag såhär?

Jag tror att jag håller på att bli tokig, på riktigt. Av massa olika orsaker. Jag saknar mina vänner. Jag saknar hur det var förut. Varför måste man växa upp och flytta ifrån varandra. Jag tycker inte om att vara sysslolös. Jag är så otroligt rastlös. Snart klättrar jag på väggarna här hemma. Jag blir irriterad och grinig för minsta lilla och helst av allt vill jag bara åka härifrån. Till Ola i Hemsedal. Men jag kan inte riktigt åka än. 

Så tills dess är det väl dags att jag tar mig i kragen och försöker göra det bästa av situationen. 


Det är ju trots allt lördag idag och jag poppar lite Veronica Maggio.


Ola, ta en öl åt mig på Garasjen och dansa åt mig på Fjellbekk. 


Snart kommer jag. 




 

"Lukta inte på maten"

Igår läste jag om Agnes Carlsson i Elle. Jisses amalia. Den flickan är snygg och läcker. Och tillsammans med Vincent Pontare. Dessutom verkar hon vara en härlig filur. Med nytt maffigt skivkontrakt. En ball brud helt enkelt.

Heja Agnes!.




"Den som inte tar bort luddet ska dö"

David Batra har gett ut en mycket underhållande bok som är full med lappar som folk har hittat här och där. Vissa lappar är lite smått fantastiska.

"Morgondagen är inställd på grund av bristande intresse!"

"Städa machinen efter dig grishelvete. Kan du stava till ränt?"

"Här kan du ju inte parkera, din idiot! Må lopporna från tusen kameler hemsöka edert könsorgan!!!" 
 
Jag gillart.


Min mormor är här. Det är liv i luckan. Just nu står hon och säger att killar är arslen. Åh så kloka ord. Jag borde nog åka ner till skillinge lite oftare och få en mormordos. I och för sig så vet jag ju redan att killar är arslen. Inte alla kanske. Men ganska många. Mormor står just nu och säger att det finns ju undantag. "titta på han i filmen igår" Jude Law i The holiday. Mm. jag vet vad ni tänker. Det är på film. Jag sa precis det. Han får betalt för att vara gullig och ganska perfekt. Det kanske är så man måste göra. Betala. Köpa dom. 

Nej fy tusan. 

Nu pratar mormor om potatis istället. Ja ni. Snabba byten. Eller?


"Veckans fika: Kaffe och trekant 15:-" 

"Killar! Ta ett steg framåt, den är inte så lång som ni tror... /Toatomten"



 
 

The pink bananas

Det här är så festligt! Desireé jag hoppas verkligen att du ser det här. Kommer du ihåg? Fy tusan vad kul vi hade. Hur längesen är det, två tre år sen? Tänk om The pink bananas konceptet kunde finnas på riktigt.

Jag bjuder på det här!

"The Pink Bananas är ett coverband bestående av två heta brudar som spelar synt och tvärflöjt till förinspelade bakgrunder. Vi har spelat tillsammans i många år på klubbar, festivaler och andra evenemang runt om i Sverige och Israel där vi har vår huvudsakliga målgrupp. Vi har medverkat i flertalet tv och radioprogram. Vårt första album kom ut 1980 och vi har sedan dess släppt femton album och varit topplistettor i Sverige, Israel och Ryssland flera gåger. Vi har gjort exklusiva spelningar för hovet och kan kalla oss kungliga hovleverantörer. Den här sommaren har vi även spelat förband åt Stevie Wonder under hans USA turné. Vi anpassar mer än gärna vår repertoar efter önskemål men vår repertoar består rill största delen av Electric banana band, Metallica, Pink Floyd och Håkan Hellström. Referenser kan fås av hovet, Electric banana band och Madonna mfl."

Bokning:
070/23478965
[email protected]

 

45472-60

Tick tack

Nu har jag och Ola spenderat alldeles för många timmar framför msn babblandes med varandra. Det är så härligt. Förra hösten kunde vi sitta hela dagarna och babbla på msn. Vid varsin dator bara en kvarts gångväg ifrån varandra. Helt tokigt. Men ack så kul vi kunde ha det.

Idag har vi lagt extra mycket energi på att samtala om Hemsedal. Man kan ju liksom inte låta bli. Speciellt inte eftersom Ola redan är där och jag är så nyfiken.

Minnen är också väldigt trevligt att prata om. Jag har hittat massa bilder på datorn som ni alla har sett tusen gånger men som jag fortfarande tycker är lika festliga. Framförallt alla bilderna på mig och Ola när vi ser ut att sitta ihop. Även om folk vet att vi redan gör det. Man får helt enkelt acceptera att man får en på köpet. Jag kan liksom inte få nog. 



         

   

Härliga minnen

Jag har precis pratat med Ola. Det var dags för bransjekväll på Garasjen. Jag vill också vara där.

Ola kommer du ihåg den där kvällen när du skulle vara nattvakt på hotellet och Micke bjöd upp oss på middag. Restaurangen var nästan helt tom förutom bordet med gubbar som sneglade på oss när Micke serverade oss det ena fina vinet efter det andra. För att citera Micke om ett av alla viner "som att ha däckat i en hallonbuske" När vi tillslut satt med fem vinglas var uppradade på vårat lilla tvåmans bord. Du som egentligen inte fick dricka för att du skulle vara nattvakt och Micke bjöd oss på Mr. Printz dyra men inte så goda portvin. Eller vad var det för något? Gott var det i alla fall inte. Men salongsberusade blev vi.

Det var härligt. Snart ska vi göra om det.

Ett glas till så blir allt bra

Okej. Hur gör man när man vill få någonting sagt men verkligen inte vet hur man ska säga det. Hur gör man när man bara vill öppna sig och berätta för allt och alla att det kanske inte alltid är vad det ser ut att vara. Jag har aldrig varit bra på att prata känslor. Eller jag kan förstå och prata känslor om sådant som rör andra. Om andras känslor kan jag oftast prata om allt mellan himmel och jord. Men när det kommer till mig själv sluter jag mig oftast i mitt eget skal. Förmodligen för att jag tycker att det är bäst så. Förmodligen för att jag har fått för mig att man ska vara stark. Stark i sig själv. Jag tror att jag är en ganska stark person men ibland brister det för mig också.

Jag tycker att det är fruktansvärt jobbigt.

Det bästa är ju att om man bara går och lägger sig så brukar allt kännas bra när man vaknar igen. Visst är det magiskt.

Hokus Pokus.

När man blir stor?

Vad ska du bli när du blir stor? Jag har alltid varit stor. Mer eller mindre. Men vad ska man bli när man blir vuxen och skaffar ett vuxet jobb?

Jag vill göra någonting där jag får jobba med härliga, smarta och begåvade människor. Jag vill jobba med något där det finns tydliga och klara mål. Så att man ser att man gör eller förändrar någonting. Jag vill resa. Hit och dit upp och ner, överallt. Till varma exotiska länder och stora betongdjunglar. Jag vill ha ett arbete med utmaningar. Jag vill vara viktig, men inte livsviktig. Inte Obamaviktig. Jag vill att folk ska se upp till mig och respektera mig men inte vara rädda för mig. Pricken över i:et är att när jag gör allt det här och mycket mer ska jag vara otroligt fräsig.

Jag träffade Cuba idag. Jag fick besöka hennes studio. Vi åt mumsig mat, drack te, pratade om gamla minnen och framtiden. Jag tror att vi kom fram till många smarta saker. Så länge man själv känner sig lycklig och tillfreds med det man gör ska man fortsätta. Cuba fortsätter att göra och spela in sin egen musik och jag åker till Hemsedal och gör en ny härlig vintersäsong.

Ibland är väl livet bra härligt ändå ! !


Svettigt värre

Jag vet att ni absolut inte kommer tro det ni läser nu. Speciellt inte Marie.

Jag har tränat. Niklas fick med mig upp till tennishallen för en timme badminton. Jag förlorade stort, trots att Niklas spelade med vänsterhanden. Men jag höll ut och en timme senare var jag svettigare och rödare än på länge.

Härligt.

Mr Big Stuff

Ganska ofta slutar våra middagar i spännande diskussioner om diverse olika ämnen. Jag vet inte hur det är i andra familjer men i min familj berättar vi allt för varandra. Marie brukar med glimten i ögat säga att våran familj är onormal. Enligt mig är den onormalt bra. Det finns alltid någon att lätta sitt hjärta för. Det bästa och det värsta är att även om man kanske inte alltid vill lätta sitt hjärta så slipper man inte undan. Man blir alltid upptäckt.

Egentligen hade jag tänkt skriva om manligt och kvinnligt. För det var ett av alla ämnen som vi disskuterade för några veckor sedan. Jag tror inte att jag är ensam om att ibland, eller för det mesta, inte förstå hur pojkar tänker. Vi hade en lång och ganska givande diskussion som resulterade i att pappa förklarade för mig att en tiger kommer alltid att vara en tiger. Kan kanske låta lite oklart men jag förstod precis vad han menade precis då när han sa det. Det lät vettigt och jag tyckte att det var lika bra att acceptera att en tiger kommer nog alltid att vara en tiger hur gärna man än vill få honom att bli en liten kissekatt.

Nu förstår ni ingenting och det är inte meningen heller. Jag hänger knappt med själv. Men den här middagen och diskussionen om pojkar och tigrar finns som små funderingar inne i mitt just nu lite smått förvirrade huvud. Jag försöker bara förstå mitt eget beteende just nu. Eftersom jag inte tycker att det är normalt. Jag blir tokig på mig själv och försöker få mig själv att förstå att det är dags att ta ett steg tillbaka. Försöka stänga av och tänka på annat. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som överger människan men jag orkar inte hoppas längre. Jag ger upp. Vit flagg. 

Vid sånna här tillfällen inser jag alltid hur bra Jean Knights låt Mr Big stuff är. Klockren. 

Jag bara lyssnar om och om igen... 


Mr. Big Stuff
Who do you think you are?
Mr. Big Stuff
You're never gonna get my love

Now, because you wear all those fancy clothes
And have a big, fine car, oh yes you do now,
Do you think I can afford to give you my love?
You think you're higher than every star above


Now, I know all the girls I've seen you with
I know you broke their hearts one after another now, bit by bit
You made 'em cry, many poor girls cry
When they tried to keep you happy, they just tried to keep you satisfied


I'd rather give my love to a poor guy that has a love that's true
Than to be fooled around and get hurt by you
'Cause when I give my love, I want love in return
Now, I know this is a lesson, Mr. Big Stuff, you haven't learned

Mr. Big Stuff, tell me
Who do you think you are?
Mr. Big Stuff
You're never gonna get my love
Mr. Big Stuff
You're never gonna break my heart
Mr. Big Stuff
You're never gonna make me cry

Kvintcirkel

Jag kan inte förstå att jag i tre år ägnade mig åt musikteori på gymnasienivå. Jag satt och rotade i gamla skolpapper och hittade det ena mer exotiska än det andra. Jisses. Jag förstår inte hur jag kunde förstå. Nu känns det bara som krusiduller och ord från ett helt annat språk.

Jag hittade papper om mina individuella val i tvåan. Aukustisk gitarr, samhälle B och specialensemble A.

Jag kan inte förstå att jag trots allt gick på Rytmus. Det känns som miljoner år sedan. Helt overkligt.


Något som dock är väldigt verkligt är att Ola och Pierre i detta nu befinner sig i Hemsedal i vårat nya hem. Just nu bara deras, men snart även mitt. I år har vi även lyxat till det med frys, ugn, micro, diskmaskin, tvättmaskin, trådlöst internet, gångavstånd ner till byn och uteplats med kvällssol och utsikt över backarna och fjällen! Finafisken!

Det kommer bli så bra.

Abstrakt

Det är så svårt att förklara hur det känns. Jag vill bara att alla andra ska förstå. Jag vill bara att allt ska vara som vanligt. Jag orkar inte med att det inte är det. Det var inte så här jag hade planerat min höst och vinter. Jag slits helatiden mellan vad som är rätt och fel. Jag förstår nog fortfarande inte. Men det kommer bli bra. Jag vet det.  


Jag har lärt mig att verkligen ta till mig det budskapet min mor har förmedlat till mig hela livet: 


"Jag skall alltid vara med dig".


Liksom alltid hitintills, för alltid i framtiden, vad som än händer

Rebecca Walker.  

Tittaa!

Jag kan inte hjälpa det men jag bara längtar och längtar. Mer och mer för varje dag. Jag vill åka nu. På direkten.


Titta så fint det är.



Vinter ski 116.jpg Vinter ski 119.jpg 

Sex timmar sex

Jisses. Jag har lyssnat på "sex timmar sex" i Christer i P3. Eller jag har inte lyssnat i sex timmar men ett litet tag i alla fall. Mycket spännande och exotiskt. P3 är fantastiskt.

Dagarna går. Idag snöade det och i västervik behövde men tydligen skotta? Även om det råder lite delade meningar om det. Jag och Ola var inne och spanade på Hemsedal.com på bilder från Hemse och där är det massor med snö. Eller i alla fall så pass mycket att liftarna öppnar till helgen. Åh jag längtar! Men snart. Och i år tänker jag trycka på den röda knappen. Rackarns vad busigt.

Ja ni folkens.

Idag frågade jag Niklas vad han skulle bli när han blir stor. Snuskigt rik svarade han. Jag var lite nyfiken på hur han hade tänkt sig att det skulle gå till. Han visste ju inte längre om tenniskarriären skulle lyckas men han hade funderat lite på det där med kokain. Mmm.. vi får väl se. Jag sa att jag alltid skulle finnas där som en stöttande syster vilket karrärval han än bestämde sig för Nickepicke.

Mmm...

Istället bjuder vi på lite fräscha bilder på mig och Ola från lördagens äventyr.



    

Stringstrumpa

Strumpan som faktiskt finns

RSS 2.0