J & O
Snart kommer Ola hit. Ikväll ska vi ha en Ola och Johanna kväll. Det ska bli härligt. Jag har lagt bubblet på kylning så det kan nog inte bli annat än bra.
P.H tror att jag och Ola kommer sluta som "Two fat ladies" Det tror inte jag. Men om vi nu skulle gära det så skulle vi i alla fall bli två snygga Fat ladies. Eller vad säger du Ola? 
En klump i magen
Ibland händer saker som man aldrig tror ska hända. Sådant som man bara hör drabbar andra. Som man skakar av sig och tänker att det händer inte mig. Tänk vad fel man kan ha.
Jag tror inte riktigt att jag förstår än. Känslan går liksom inte att ta på och inte heller att släppa in. Det känns så overkligt. Som om någon snart ska komma fram till en och säga att det är dags att vakna. Fast att jag vet att det inte är så. Att det här är på riktigt.
Alla bryr sig och det är fint. Telefonen går varm. Ändå förstår jag inte riktigt.
Egentligen vill jag bara gråta men jag kan inte få fram en tår. Hur mycket jag än vill. Men dom kommer nog tids nog. Tårarna. Förmodligen i massor. När jag förstår.
Min mamma är den finaste och bästa i världen. 
Oh Yeah!
Jag har egentligen inte gjort så mycket. Bara myst.
Jag har träffat vänner. Anna och Stina. Vi drack folköl och åt chips. Jag har varit inne på Sthlm open och myst med bror och far. Spanat på tennis och bakåtkammade frisyrer. I lördags hann jag även med att träffa Emelie och några andra härliga filurer och svänga mina lurviga på dansgolvet. Jösses, det var härligt. Dock är jag lite förgrymmad på den/de personer som fick för sig att sno min och Maries så bra gömda vinbox. Ni vet väl att jag har hemska sjukdomar? Nu vet ni det. Rätt åt er.
Den röda pandan
Är det inte läskigt när man kommer på sig själv med att göra saker som man aldrig trodde att man skulle göra? Det är vid sådana tillfällen som Fia kallar mig för psykopat. Med all rätt. Idag var jag tvungen att säga åt mig själv. Skärpning Johanna. Fast egentligen var jag ju bara glad. Blaj blaj och åter blaj och ni förstår ingenting.
Idag ska jag möta upp de sköna bönorna Anna och Stina för en liten mysstund i stan. Huruvida det blir fika eller rosé är ännu inte klart. Rosé kan ju kännas lite off season men man måste ju minnas sommaren när den var som bäst. Sena kvällar men massor av rosé på Tollboden. Nu blir jag längtig igen.
Nej om man skulle ta och mata sköldpaddan kanske.
Ikväll kommer Emlut till nynäs. Wiieee!
Peruk!
Imorse vaknade jag av ett sms från Mia. "PERUK!!!" Jag var tvungen att skratta för mig själv. Visst är det fint med interna skämt som alltid gör en glad.
Fick strax därefter sms av Olala och sen plingade det till för tredje gången inom loppet av en halvtimme. Då blev jag påmind om att jag faktiskt har vänner. Många och fina. Det är bara det att dom finns utspridda i detta avlånga land. Dessutom Ola är det på tiden att vi har lite kvalitetstid snart. Det var ett tag sen nu och jag saknar det.
På tal om vänner som är utspridda i det avlånga landet hörde även de två härliga brudarna Anna och Stina av sig. Dom har nämligen lämnat götet i några dagar för att besöka stockholm. Imorgon var det tydligen dags för sightseeing-buss. Vi ska nog se till att sammanstråla.
Karin var hemma i helgen. Hon var sig lik och det kändes skönt. Jag brukar tycka om förändringar men ibland är det skönt när saker är sig lika. Vi hade en mysig kväll i torsdags på Friday's med god mat och goda appletinis. Ola fick dessutom öppna paket som var fulla med popcorn.
Ibland blir det inte som man tänkt sig
Min helg blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Det betyder inte att den blev dålig. Bara inte som jag hade tänkt mig. Resultatet blev i alla fall två bruna väggar.
Jag tycker att det är underbart att få aha-upplevelser. Någon som är väldigt bra på att ge mig det är min far. På något mystiskt sätt lyckas han alltid. I helgen slutade det med att jag satt och stortjöt vid köksbordet över att mitt liv var skit. Jag tyckte synd om mig själv. Jag hade inga vänner. Inget jobb. Inget att göra. Allt var jobbigt. Jag såg verkligen ingenting i någonting eller i någon. Efter många visa ord och en stor hög snorpapper senare hade min kära far fått mig att inse att det bara är jag själv som kan påverka hur jag vill leva mitt liv. Sen kan man välja att leva det på det ena eller andra sättet och vilka man vill leva det med. Jag måste själv bestämma vad som är viktigt för mig och inte vad andra tycker är viktigt.
Efter sånna här samtal blir jag alltid tvärsäker på att jag är grym och att jag kan göra precis vad jag vill. Ta ingen skit. Det är bara att sätta igång och leva livet. Ja precis, det är ju just det. Att sätta igång och få någonting gjort. Så jag började i liten skala. Att måla en vägg brun. Jag och Fia målade hela lördagkvällen och sen kom Marie för att heja på.
Helgen blev inte som jag hade tänkt mig men vi hade det mysigt. Jag, Marie och Fia. Vi målade, lyssnade på musik, drack öl och blandade färgglada drinkar som vi drack till Maries goda paj.
Så trots en deppig start blev det väldans bra och i slutändan två bruna väggar.
En längtig dag
Jag längtar efter personer. Materiella ting. Nya minnen. Att åka upp för backen i gol på väg 52 och få den där pirrande känslan i magen. Jag längtar efter snö. En resa till solen. Mysiga stunder med vänner. Jag längtar efter att dansa tills svetten rinner, det var så längesen. Jag längtar efter att få krama massa personer.
Jag längtar efter att få känna mig sådär glad och nöjd. Vakna på morgonen med ett stort leende på läpparna. Det var också ganska längesen. Men jag tror att jag kommer göra det snart. I alla fall tidsnog. Snart vänder det. Det brukar ju göra det.
Vet ni vad!
Imorgon landar Karin på bromma. Jag ska stå med öppna armar och ta emot henne.
Det ska bli väldans mysigt!
Dancing in the dark
Slutade ganska så bra ändå.
Kanske för att jag har lyssnat på massa bra musik och sen låtsas vara grym på guitar hero.
Och för att Stevie wonder är helt underbar när han sjunger och rör sig som en säl.
Ibland räcker ord liksom inte till.
Kliv ut ur bubblan
Jag blir så trött på mig själv. Dumma flicka. Jag vill ju så gärna. Jag vill jag vill jag vill. Men jag är värd så mycket mer. Nu är det dags att jag säger åt mig själv på skarpen. Sluta nu Johanna. Kliv ur bubblan.
Jag ska fasiken försöka.
Jag har i alla fall fått ett trevligt besked idag. Ola, skogveien verkar aktuellt. Jag återkommer i ärendet.
Alkoholprofilen
Jag gjorde precis alkoholtestet på alkoholprofilen.se.
Otroligt intressant. Enligt testet är jag i riskzonen och längst ut på kategorin "Farligt" Då har jag svarat det snällaste man kan svara på alla frågor utom en. Om jag någongång ibland kanske får minnesluckor. Vem har inte fått det? Och då är jag ärlig. I alla fall om man utgår från min nuvarande alkoholkonsumtion som är några glas på helgen om det inte är något speciellt. Typ mamma och pappadrickande. Hade jag gjort testet i vintras eller i somras hade jag kunnat acceptera att dom tyckte att jag låg i riskzonen men det här känns ju som ett skämt? Två glas vin en fredagkväll är alltså i riskzonen?
Jag var tvungen att skratta lite för mig själv.
Testa ni också.
Bara en till?
I brist på annat. Visst är det fantastiskt. I brist på annat äter jag pepparkaka efter pepparkaka. Utan minsta ångest. Underbart. Gott är det också.
Jag tycker inte om det här att sitta hemma när andra gör saker. Det får mig att känna mig onödig, lat och oambitiös. Inga trevliga känslor att gå runt med.
Igår besökte jag storstaden i ensamhet. Det var ganska behagligt. Jag var på intervju. Det gick fint. Jag åt en god lunch för mig själv läsandes kontaktannonserna i DN. Jag kunde inte slita mig. Fungerar det? Finns det folk som nappar på det där? "Jag är en 49-årig akademikerkvinna med ordnad ekonomi från polen" Nej jag förstår inte.
Jag provjobbade dessutom på söder igår. En liten restaurang på skånegatan. Jag tror att det gick bra. Jag hoppas det. Jag fick även äran att träffa Erik som också var där och provjobbade. En trevlig herre i sina bästa år som även han erkände att han var ett idol-fan. Anledningen till att jag lyckades locka ur honom det var att jag bara var tvungen att berätta för första bästa att jag precis hade sprungit förbi Eddie och Rabih vid medborgarplatsen. Jag råkade glo lite för länge på Rabih och fick hjärnsläpp när jag gick förbi utan att säga hej till Eddie. Men han skulle säkert ändå inte känt igen mig. Jag gick ju i e klassen och jag kan väl inte skryta med att vi hängde speciellt mycket i kafeterian tillsammans. Men jag vet Desireé, vi borde ha sagt hej.
Ordbajs ordbajs. Jag vet inte varför jag skriver om det här. Förmodligen i brist på annat.
Ikväll åker dessutom Ola från nynäs och estocholmo för att besöka västervik. Men jag sysselsätter mig.
I brist på annat väntar jag på att telefonen ska ringa.
Idag är ingen vanlig dag
För idag är det Olalas födelsedag!
Äntligen min kära Ola! Nu får du också vara med och trängas på systemet på lördagar.
Eller som Mr P. H säger: Nu är du också vuxen.
Grattis grattis underbara du! 
Vi kommer alltid att leva
Jag lyssnar på Bo kaspers orkester. Dom är bra. Dom får mig att sakna. Och längta.
Var det extra i parfymen. Den som vackra kvinnor bär.
Dom får mig att tänka på tidiga frukosttimmar på hotellet med Ola. Tända ljus och frukost på pallen i kaffebaren. Brasan i öppna spisen. Snöiga toppar och backarna precis utanför fönstret där solen håller på att gå upp. Små svarta prickar som susar ner för backarna. Eller en annan prick som kommer åkandes upp i liften tidiga mornar.
Jag får världens mysigaste känsla i kroppen och längtar bara ännu mer. Jag längtar tills den första snön kommer. Jag kan knappt vänta tills jag får spänna fast brädan igen och åka ner för Ronin. Jag längtar något fantastiskt.
Jag har tänkt ganska mycket den här helgen. Om jag har blivit klokare? Inte speciellt. Snarare ännu mer förvirrad. Hur vet man vad man borde göra? Hur man borde göra när ens hjärna ständigt spelar fula spratt med en. Ena dagen känns allt glasklart. Sen har allt en tendens att återgå till det där grådassiga stadiet. Det där suddiga när man knappt kommer ihåg att sega råttor är äckliga och det värsta man vet, men äter dom i alla fall. I brist på annat. Choklad.
Det känns som jag just nu lever efter filosofin "I brist på annant" Sega råttor istället för god choklad.
Förmodligen låter det inte alls vettigt för er. Det är inte meningen. Ibland måste man bara skriva av sig. Eller skrika av sig. Det gjorde jag i fredags. Tyvärr tror jag inte att det hjälpte så mycket. Men ibland behöver man få ur sig saker fast att mottagaren inte förstår ett endaste litet dugg.
I fredags vandrade även jag och Marie runt på söders gator. Solen sken och det var höstigt vackert. Jag skulle på intervju och vi värmde upp med kaffe och choklad i en park full med mammor och barnvagnar, duvor och fina färger. Om man skulle kunna stanna tiden ett ögonblick skulle jag stannat den just precis där och då. Allt var så fint.
Lite mer Bo kaspers så ska nog den här kvällen också sluta ganska fint.
Imorn fyller Olala äntligen tjugo stora år. Som vi har väntat. Som du har väntat.
Galet glad
Jag känner att det går framåt nu. När jag och Desireé satt och drack kaffe på John Chris ringde mobilen med ännu ett okänt läskigt sthlms nummer. Carina på Espresso House tyckte att min ansökan hade stuckit ut lite extra ur mängden och ville att jag skulle komma på intervju på tisdag. Espresso house! Japp, jag är glad.
Fantastiskt glad.
