Befinner mig nu nere på österlen i skåne. Solen skiner inte som jag hade hoppats på. Stränderna här nere är underbara men nu ser det mest ut som att tiden kommer att tillbringas inomhus.

Men jag lever.

tack alla för söta kommentarer.

Tjing på er!

/stringis

Jag är fortfarande otroligt impad. Jag har kommit fram till att jag är väldigt dålig på att beskriva det här med känslor och intryck, men det här går helt enkelkt inte att beskriva. Det kändes som om jag bara satt och gapade rakt igenom hela konserten. Från att cirkus Justin Timberlake började tills sista applåderna dog ut. Fasiken vad grymt bra det var. Ni som var där vet vad jag pratar om. För  er som inte var där, synd. jag säger som dom sa i tidningen, ni var på fel ställe. Det var i globen det hände. Justin Timberlake.  Som vanligt förälskar jag mig i vissa saker, som under GT25 turnén kärade jag ner mig i Anders, basisten. Det är inget som jag dirket vill prata högt om och inget jag såhär i efterhand kan förstå, men just då var det hur normalt somhelst. Det jag vill komma fram till är att det alltid finns något som fascinerar mig lite extra, som jag inte kan låta bli att kommentera under resten av, i det här fallet, konserten. Igår var det den ena körsnubben. Han var stor och mörk och såg ut som en hemlig maffiaboss från en gammal film när han kom in med hatten och kostymen. Jag petade Karin på armen varje gång han tog ett exotiskt danssteg. Han var härlig.

Jag har aldrig varit ett Justinfan och inför gårdagens konsert hade jag inte tänkt på konserten mer än att den skulle äga rum den 19 juni och att det var nångång efter studenten. Men nu, dagen efter är jag frälst. Jag köpte till och med aftonbladet och expressen för att kunna läsa deras recensioner efter att jag lusläst de som fanns i city, metro och punkt se. 

Hur som haver, Justin, fasiken vad bra det var. Fasiken vad bra han är. Gårdagens konsert är med på min topp tre lista. Michael Jackson på Ullevi ligger fortfarande på första plats, men Justin ligger inte långt efter. En säker andra plats med snudd på första. Trean är ännu ett frågetecken. GT25 är ett alternativ. Men det tåls att fundera på.

Nu försvinner jag till örebro över midsommar och sen vidare ner till skåne. Jag kommer alltså att lysa med min frånvaro ännu en tid. Men ha tålamod mina vänner. Frukta icke.  Jag kommer tillbaka.

/Stringis

Fy fan vad vi är bra. Så jäkla bra är vi. Hela högen. Kärlek. Jag trodde inte att jag skulle känna såhär. Jag var helt säker på att studenten skulle vara min bästa dag under hela min rytmustid. Det skulle ta slut och jag skulle bli glad i magen igen. Men allt jag känner är tomhet och saknad. Efter bara två dagar. Jag vill inte att det ska ta slut. Från att ha längtat som en galning vill jag nu bara spola tillbaka tiden, bara lite, så att man kan få krama alla, i alla fall en sista gång. Jag menar, vad ska jag göra nu? Inga fler långa luncher som slutar med en sväng till sandys för en latte, inga milslånga köer till pentryt för värmning av matlådan, inget skräpigt fik att äta lunchen i, inga datasalar att fördriva tiden i, inget klagande över den äckliga lukten som ibland spred sig på åttan, eller den höga ljudnivån som man kunde bli tokig på. Allt detta spelandet överallt. Sjungandet i korridorerna som gick mig på nerverna vissa dagar. Men framför allt, hur ska jag överleva utan allt småpratande, hängande, chillande, softande och degande som var en naturlig del av rytmusdagen? Hur ska jag klara mig utan rytmusanden? Jag trodde aldrig att jag skulle skriva det här, men jag kommer sakna alla så jäkla mycket. Även dom som jag aldrig riktigt lärde känna. Det finns något speciellt på rytmus som bara inte går att beskriva. Man kan inte förstå om man inte själv har upplevt det. Vi är som en enda stor familj. Jag tror inte att det finns på så många andra skolor. Jag vill ge alla en stor blöt puss mitt på munnen.

Det är slut på riktigt nu. Det är dags att gå vidare, lämna Rytmus bakom oss. Usch jag är blödig nu men trots allt tungt och jobbigt under åren så...Rytmus i mitt hjärta. Jag har verkligen träffat och lärt känna underbara och fantastiska människor under de här tre åren. Det känns jobbigt att jag förmodligen aldrig kommer att träffa vissa av er igen.

Även om studenten såhär i efterhand känns lite sorgsen så var min dag underbar. Från champagnefrukosten på morgonen till slutskivan på kvällen. Allt var bara ett enda stort lyckorus. Vid utspringet kunde jag inte hålla tillbaka tårarna, allt var så bra och min skylt var så fin. Familj, släkt och vänner var bara för söta och jag fick alldeles för mycket blommor runt halsen. Flakresan var obeskrivligt kul och resan hem till mottagningen i den röda ferrarin var en upplevelse. Pappa höll tal och jag kunde inte sluta gråta. Allt var bara så perfekt. Tack alla.

Hoppas att det var okej att jag snodde lite bilder Michaela.

Klockan är sen natt dagen efter dagen med stort D.

Jag visste precis vad jag skulle skriva för en minut sen. Men nu känns det bara tomt igen.

Det här kräver lite mer eftertanke innan det kan formuleras i ord.

Kärlek.

Jag kan inte riktigt förklara känslan i magen. Den är förväntansfull och pirrig. Men lite ledsen och sorgsen. Imorn är det slut. Studenten och slut.

Känslan är svår att förklara.

För exakt ett år sedan var jag precis lika förväntansfull som jag är idag. Jag packade för fullt inför våran greklandresa. Imorn är det ett år sedan. 

Tiden går fort när man har roligt. 

...För vi har tagit studenten... 

Jaha, då sitter man här. För allra sista gången. Sista gången framför en data på rytmus. Adjö alla datasalarna och adjö mac. Slut. Över. 

Vem fick 62 av 65 på teoriprovet?!?!

Woho!

Körkortet nästa!

Mumma!

Är något som jag har gjort under några dagars tid. Jag vet att vissa av er hade börjat få hemska tankar om att Johannas mörka hade tagit över och att jag kanske hade hoppat ut genom ett fönster eller nått. Men icke. Nu är jag tillbaka i all min prakt och tro det eller ej men jag känner mig riktigt go och glá. Camilla, du kan andas ut nu. Andas, djupa andetag. Så ja.

Vissa önskemål har nått mig. Önskemål om att jag ska skriva om min lördagkväll som ägde rum på ett exotiskt ställe i nynäs. Dock känner jag att det hade behövt beskrivas lite mer direkt efter, och inte som nu, fyra dagar senare. Kort och gott kan man säga att det var mycket trevligt. Även om jag den första timmen, som alltid, undrar vad jag i hela fridens namn håller på med. Men så är det med nynäs. Första pris för snyggaste dans går iallafall till allas vår norsk Olav. Kempegrejt.

Dagen har ägnats åt studenttider. Min sötaste Karin tog studenten idag och det måste såklart firas. Blommor, kramar, presenter, mat och alkoholhaltiga drycker. Allt  i massor. Insåg att om en vecka är det min tur. Jag insåg också att jag längtar något extremt. Massor. Bort från skolan och allt som hör till. En vecka kvar. Snart smäller det.


Kvällen ska alltså spenderas på karins studentskiva. Slutskiva. Jag tror att det kommer att bli kempegrejt.

Det tar på krafterna att vandra runt i den stora staden. Speciellt med en lillasyster som är piggare än piggast och så shoppingsugen att man börjar tro att det är en plötslig sjukdom som har slagit till. Jag däremot. Jösses jag trodde att jag skulle tuppa av av trötthet och koffeinbrist var tioende minut. Men efter en jakt som hette duga hittade lillfia det hon letade efter och jag hittade, tro det eller ej, en bikini. Jepps. En bikini. En svart. En såndär som börjar på b? En sån som blondinbella har köpt. Det ni. Nu är det bara att börja hårdträna. Även om man borde börjat med det för flera månader sedan men efter en ganska elak kommentar av en vän tidigare i veckan så satte det sprätt i min lilla hjärna. Så från och med nu är det slut på livets goda.  Tack och adjö fikabröd.

Nu ska jag sjunga så högt jag kan till jacksonfive, I want you back.

Då blir man glad. Alla tiders glad. Fast att man inte får äta  fikabröd.

Smisk.