Jag spelar i världens bästa fotbollslag. Det är inte bara det bästa. Det är det bästaste av dom bästa. Mitt lag består av en stor klump med helhärliga brudar som helt enkelt är dom bästa som finns. Utan er vore jorden en tråkig plats. En tråkig och färglös planet. Ibland är det lite motigt att dra på sej osköna fotbollsskor en regnig kväll, men så fort jag kommer upp till kvarnängen och mina favoriter så gör det inte så mycket att mina fötter blir fula av osköna skor. Idag var en helt fantastisk dag för fotboll men idag orkade inte min kropp, hjärna och kondition samarbeta. Det var en sån dag när bollarna flyger åt varalla möjliga håll. Förutom dit dom ska. Får man skylla på värmen? Hur som haver. Extremt kul hade vi i alla fall.  Tipp topp.


Helst av allt skulle jag vilja vara ledig och mysa i solen. Kanske få en aningen färg på kroppen så att man slipper vara blek den lilla tiden som är kvar av sommaren. Brunt är inte alltid fult.

Det är alldeles för varmt i affären för att jobba.

"Stängt på grund av fint väder"

?

I lördags upplevde jag en väldigt spännande afton. Den innehöll allt som en lördag bör innehålla. Massor av trevligt sällskap. Massor utav vin, dagen och sommaren till ära, rosé. Långa, korta, spännande och onödiga konversationer. En härlig toast tidigt på morgonen med spännande filurer i ett spännande hus. Och en hel del egokickar. Jösses vad det kan vara skönt att få det ibland. Jag tror att man behöver dem för att överleva. Livsmedicin.

Mer egokickar åt folket.

Dock tror jag att det är slut med det för min del efter kvällens träning. Jag har riv och skrapsår efter kampsporten som utövades i sanden på nicksta. Mina knän ser verkligen motbjudande ut. Mina armbågar också. Men vältränad och stark blir man. Och bra på att slåss. Det ni.

Om jag hade bildbevis skulle jag mer än gärna dela med mig när två härliga pojkar utklädda till crocodile dundee och pluto med flytväst dansar breakdance. Det var verkligen en syn.

Tack för en härlig helg kära vänner. Jag kommer inte ihåg när jag skrattade så mycket senast.


Imorgon ska jag ge någon en egokick.

Nästan...

När jag väl lyckas övertala mig själv och tar mig ut och springer runt ringvägen får jag skavsår och måste gå från hamnvik. Typiskt. Men jag klarade det, nästan. Jag hade orkat. Så det så. Det är nu alla ni kära läsare ska kommentera hur duktig jag var som ändå tog mig så långt. Tummen upp.

Efter min lilla löprunda kan jag även konstatera, dock inte för första gången, att nynäshamn är ett spännande ställe. Visst finns det normala människor, som jag själv och många i min närhet, men jösses vad det finns knasiga, mysko och fullkomligt knäppa människor i den här stan. Man kan inte gå utanför dörren utan att träffa på dem.

Tjejer som går i dunjackor mitt i juli, killar som springer runt i "bombjackor" och skriker. Andra killar, lite äldre, som finner det spännande att åka runt i en gammal bil, spela hög musik och verkligen glo på andra människor. Varför gör inte vi tjejer det? Fulla gubbar som pratar med sig själva. Bla bla bla.

Nu när jag är utan mina två närmsta delar, Karin och Ola, i några dagar ska jag nog ta suupersaaben och åka runt och glassa lite. Glo på folk. Inte spana, utan verkligen glooo.


Jeppsi.

Mina fötter ömmar. Mina ben känns stela och jag har ont i ryggen. Jag känner mig som en gammal tant. Att stå rakt upp och ned i en affär i sex timmar har sina nackdelar. Inte bara måste man vara social, trevlig och glad mot kunderna. Man måste dessutom se någorlunda fräsch ut och gärna bära Lexingtonkläder. Det här med att se fräsch ut har jag lite svårt att uppfylla i den här värmen. Jag känner mig mer som en vandrande svettpöl som sakta dunstar bort i värmen. Ståendes. Inte så härligt. Däremot lyckas jag få kunderna att tro att min lindexskjorta är lexington vilket känns lite smickrande. Antingen lyckas jag bära upp den bra eller så är skjortan bara snygg. Jag väljer att tro på det första alternativet. Bra för självförtroendet. Dagen till ära bar jag dock Lexington.

Självklart finns det ofantligt många fördelar också. Bra saker. Kunderna är ofta väldigt trevliga. Arbetstiderna kan man verkligen inte klaga på. Doften av nymalt kaffe och te är ganska förtjusande och så alla fina saker som finns att fingra på hela dagarna.

Summan av kardemumman, jag trivs oerhört bra på jobbet.


Dessutom har jag möjligheten att spana på massor av spännande människor som går förbi på gatan utanför. Idag såg jag en välkammad och fixad frilla på en ganska så välkänd nynäsperson. 


Spännande.  

För att du är så trogen. För att du ständigt påpekar att jag har blivit rent ut sagt kass på att uppdatera. Du har rätt. Jag har varit sämre än sämst. Men också för att du liksom jag bjuder på din bitterhet. Vi gillar ju det. Det här med lagom mycket bitterhet.
Camilla - Det här inlägget är bara för dig.


Jag funderar ständigt på det här med att leva livet. Det har liksom förföljt mig sedan jag slutade skolan. Nu när jag i över ett års tid inte har behövt tänka på matteprov, historia inlämningar  och annat trevligt känns det som om det är huvudämnet i min tankeverksamhet. Livet. Leva livet. Kom så ska vi leva. Men efter mer än ett års funderande har jag inte blivit ett dugg smartare eller ens kommit på en ledtråd till det stora frågetecknet. Livet. Förmodligen får man väl inte svaret på den frågan förrän man levt klart det. Klurigt det där. Inte för att det har någonting med Camilla att göra.
Hur som haver.

Camilla, du är som alla redan vet våran väldoftande sommaräng.

Jag lovar. Jag ska bättra mig.

Handen på hjärtat.

Kära lilla krummelur jag vill aldrig bliva stur.



Ett piller. Inte ett lyckopiller.

Ett "pepp"- piller.

Ett "kom igen, du kan" - piller. 

Det vore trevligt. Väldigt trevligt.



I alla fall väldigt behändigt.

Ola är och partajar på Gotland. Janni också.

Jag har snart klarat av min första vecka i affären och jag känner mig ganska tillfreds med resultatet. Jag börjar hitta alla knappar på kassan, mitt öga för att mäta mängden wellpapp har utvecklats och min paketinslagningsteknik är betydligt mycket bättre än när jag började. Ibland blir det lite knöligt. Det får man leva med. Så länge man pratar och är trevlig mot tanterna brukar dom inte klaga på knöliga hörn.

Min solbränna mår dock mindre bra av allt detta arbetande och jag kommer väl få stå ut med att uppleva resten av sommaren som en blekfis. Ingen solbränna att skryta med här inte. Jag är inte bitter. Jag tycker om att ha samma färg året runt. Bleeek. Icke brun.

Min bror har varit runt på sverigeturné och slagit på en liten gul boll. Tydligen ska den över nät. Innanför linjerna. Nu ska han vidare till France. Spännande sport det där.


Var det bra så?

Då blir det 695 :-

Tack.

På min gata bor det barn. Massor av barn. Barn som så här på sommaren är ute hela dagarna och leker. Men framförallt låter. Kan barn leka tyst? Eller såhär, kan inte barn leka tysta lekar? Eller i alla fall lekar som inte innebär att man ska överrösta varandra. Vem kan låta högst.

Mina öron trillar snart av.

Jag har legat på min balkong och försökt sova. Försökt lyssna på underbara John Mayer.

Men det är lite svårt när allt man hör är hur många mål det görs i de förtjusande barnens hockeymatch på gatan nedanför.

Sista minuten Ola. Vart ska vi åka?

Mums.

Varje dag vaknar jag och hoppas att jag ska fyllas med lite mera hopp. Hopp om framtiden. Hopp om att det kommer gå bra. Kanske om att det kommer gå riktigt bra. Jag hatar att veta att allt hänger på mig. Mig själv och kanske en pytteliten gnutta tur. För visst måste man få ha lite tur?

Det är så lätt att skjuta upp saker. Att göra det imorgon. För då kommer jag orka. Då kommer jag vara motiverad. Då kommer jag veta vad jag vill. Jag beundrar dom som tar tag i sig själva och gör saker istället för att bara snacka om det. Just nu känner jag mig ganska mycket som en snackare. Jag har tusen idéer. Nej. Miljontals idéer. Men eftersom jag inte gör någonting åt dom så kommer dom fortfarande bara vara små skrynkliga saker som irrar runt på min insida.
Jag vill ha en spark i baken.

Ibland känns det som att jag är själva skaparen av den välkända frasen "Jag gör det sen". Det finns inget sen. Det är nu. Nu. NU.

Det är mycket lättare att ligga hemma i soffan en regnig dag och slötitta på Sex and the city. Avsnitt efter avsnitt. Då kan man ju låtsas att man är supercoola Carrie eller karriärkvinnan Miranda. Tänk vad lätt det skulle vara om man levde i en tv-serie och drack cosmopolitans hela nätterna.

Fast lite utmaningar vore trevligt.

Det är inte bra att vara ledig så här länge. Det blir för mycket tid över till tänkande. Jag tycker att det är skönare när saker bara händer.

Vilken tur att jag börjar jobba på måndag.

Glass är gott. Godast är Ben&Jerry's.

Två paket för 90 kr. Hua.

Men som sagt.

Smakar det. Så kostar det.


Alltid.

När jag fyllde år fick jag en otroligt spännande present av mina kära vänner. Täck en fläck - klistermärken. Jag har ännu inte behövt testa dom men jag kan tänka mig att de är fantastiskt användbara när man väl behöver dom. Om man behöver täcka en fläck. Finns med olika motiv. Fräsigt värre.

Nu har jag varit vuxen i snart två månader. Det känns som vanligt förutom den lilla detaljen att jag numera kan besöka systemet när jag vill. Jag behöver i och för sig betala mer på tåget och bussen och jag räknas inte längre som ungdom. Man anses helt enkelt som mer vuxen. Dags för mig att mogna. Flytta hemifrån. Utbilda mig. Ta mer ansvar. Få ett ordentligt jobb. Skaffa pojkvän och kanske barn? Men just nu är det precis allt som jag inte vill göra. Jag vill inte flytta hemifrån och bo ensam. Jag vill inte tillbringa massa tid med att plugga inför stora tentor. Jag är nöjd med det jobb jag har och att smaka på smörgåsbordet tänker jag fortsätta göra en bra tid framöver. Barn? Tack, men nej tack. Det jag egentligen ville komma fram till med det här lilla utlägget är att jag igårkväll i mina vänners sällskap kunde bete mig precis som förut fast att jag numera är vuxen och att vinet nu var köpt helt lagligt. Tänka sig.


Tack för en mycket underhållande och mysig kväll!

Jag har haft finbesök. Finbesök från örebro. En mycket mysig moster har varit här och upplevt vår lilla stad men även storstan. Vi har umgåtts och skrattat massor. Shoppat för mycket och druckit alldeles för mycket vin. Härligt härligt.

Som om det inte vore nog med alla trevligheter ska jag snart bege mig in till stan för att träffa Desirée och förgifta min lever ännu mer. Men man lever ju bara en gång. Fyndigt.

Jag tärffade Herr Kortkalsong i lördags. Det var ett tag sen. Lika go och glad som vanligt.


Tack Ida för ett spännande gästinlägg.


Mumsigtfullibibblan.