Varje dag vaknar jag och hoppas att jag ska fyllas med lite mera hopp. Hopp om framtiden. Hopp om att det kommer gå bra. Kanske om att det kommer gå riktigt bra. Jag hatar att veta att allt hänger på mig. Mig själv och kanske en pytteliten gnutta tur. För visst måste man få ha lite tur?

Det är så lätt att skjuta upp saker. Att göra det imorgon. För då kommer jag orka. Då kommer jag vara motiverad. Då kommer jag veta vad jag vill. Jag beundrar dom som tar tag i sig själva och gör saker istället för att bara snacka om det. Just nu känner jag mig ganska mycket som en snackare. Jag har tusen idéer. Nej. Miljontals idéer. Men eftersom jag inte gör någonting åt dom så kommer dom fortfarande bara vara små skrynkliga saker som irrar runt på min insida.
Jag vill ha en spark i baken.

Ibland känns det som att jag är själva skaparen av den välkända frasen "Jag gör det sen". Det finns inget sen. Det är nu. Nu. NU.

Det är mycket lättare att ligga hemma i soffan en regnig dag och slötitta på Sex and the city. Avsnitt efter avsnitt. Då kan man ju låtsas att man är supercoola Carrie eller karriärkvinnan Miranda. Tänk vad lätt det skulle vara om man levde i en tv-serie och drack cosmopolitans hela nätterna.

Fast lite utmaningar vore trevligt.

Det är inte bra att vara ledig så här länge. Det blir för mycket tid över till tänkande. Jag tycker att det är skönare när saker bara händer.

Vilken tur att jag börjar jobba på måndag.