Bakåt. Framåt. Just nu. Jag vet inte vart jag ska börja. Det är september och sommaren är slut. Vart våren tog vägen är svårt att komma ihåg. Mycket har hänt och det är längesen jag bloggade senast. Det finns massa olika anledningar till det men den största är nog brist på motivation och glömska. I all min förvirring och alla händelser glömde jag nästan bort att stringstrumpan fanns. 

 

När jag läser mina senaste inlägg från i vintras känns det som igår och jag är så glad att det inte är det. En stor formsvacka. En riktigt stor jäkla formsvacka. Där jag glömde bort mig själv och vem jag är. Och som jag skrev, jag grävde verkligen bara djupare och djupare i min egen grop. Det var jobbigt. 

 

Nu, ett halvår senare känns livet så mycket bättre. Och så mycket roligare. Jag är glad igen. Och det är viktigt. 

 

Jag ägnade våren åt att ta tag i saker som inte var bra. Jag åkte hem till mamma och pappa och började om. Jag sökte skolor och lägenheter. Jag tänkte, och jag tänkte ingenting alls. Jag kom in på skolan som jag ville och jag fick en lägenhet. 

 

Jag åkte tillbaka till käringön och Daniel i juli och jobbade. Och så jobbade jag lite till. Där någonstans, mellan allt jobb, gäster, sena kvällar, nattbad, bubbel och öl så friade Daniel till mig. Han gick ner på knä och jag grät och sa ja.

 

Nu är jag tillbaka i skolbänken och allt är nytt. Nya miljöer, nya människor, ny kunskap och ny dygnsrytm för att bara nämna några saker. Den första oktober får vi nyckeln till vår lägenhet på sickla udde här i stockhom. Det trodde jag aldrig för ett halvår sedan. Men jag är så glad, nöjd och stolt över mig själv. Och över Daniel. 

 

Nu har jag en bra magkänsla igen. Och jag är glad. Väldans glad.