Varför är det så svårt att bli vuxen. Varför var det enda som man längtade efter när man gick i skolan att få gå klart och slippa skolan och kunna göra vad man vill. Bli stor. När man nu sitter här, tjugofyra år gammal och inte har en aning om vad man ska hitta på är det nästan så att man längtar tillbaka till grundskolan. Eller iallafall gymnasiet. Fast att jag inte alls tyckte om gymnasiet. Tre år av pina. Uhä.

 

Man tänker saker i huvudet hela dagarna. Det här skulle jag vilja göra, och det där, och tänk om man kunde.... men inte gör man det. Inte jag iallafall. Jag har alltid känt mig ganska säker i mig själv men när det kommer till det här med att bestämma och ta ansvar över hur ens liv ska utspela sig så bara låser det sig.

 

Istället sitter jag och är bitter och läser om alla andra som har så otroligt fräcka och spännande liv. Som har jobb där det verkar som man inte behöver jobba, utan mest fikar och går på releasefester eller biopremiärer. Som bor centralt i stora städer i fina lägenheter med dyra inredningsprylar.

 

Nej nu får jag rycka upp mig. Jag har precis jobbat och haft fjorton killar i 30 årsåldern som har ätit trerätters. Det finns säkert många som skulle vilja ha det. Tyvärr ger det inga biopremiärer.

 

Men jag är inte bitter. Bara fundersam. Hur gör man egentligen för att komma på vad man vill bli när man blir vuxen?

 

På söndag åker jag hem till familjen för vidare funderingar och massa familjemys.

 

Japp. Precis så.