När jag inte bloggar känner jag mig lite som en dålig människa som inte gör det jag borde. Jag sviker mina läsare. Mina trogna läsare. Vad vore jag utan er. Utan er, Intet. Jag känner också att jag behöver skriva av mig. Om klurigheter och annat trevligt och otrevligt.

Jag har börjat fördriva min tid på jobbet med P3 i öronen. Tiden går betydligt mycker fortare då. Tro det eller ej. Mitt P3 är något som jag lyssnar på dagligen. Lagom efter lunch åker lurarna på och jag försvinner in i min lilla bubbla och dagen till ära, Avenyns kassarapporter. Hur som haver, Mitt P3 och Deniz. Programledaren. I mitt förra inlägg skrev jag om hur snabbt man kan känna att man tycker om någon. I det här inlägget vill jag poängtera att det går precis lika snabbt att känna det motsatta om någon. Alltså, att inte tycka om någon. Från första gången fram tills nu och förmodligen för all framtid kommer jag tycka att hon är hemsk att lyssna på. Skavsår i öronen. Dock kan jag inte sluta lyssna. Fråga mig inte  varför. Kanske någon form av hatkärlek? Man kan ju undra. Jag hade föreställt mig henne som en liten tjej med mörkt hår och glasögon. Typisk estet och med för mycket färgglada kläder. Mega feminist och jättevänster. Jag lägger ingen värdering i det. Det var bara min första tanke. Fördomar. Massor utav fördomar. Idag kände jag att det var dags att gå in på P3 för att försöka hitta en bild på henne. Jösses. Människan ser verkligen inte ut som hon låter. Jag fick en chock. Jag blev till och med besviken. Nog sagt om Deniz Merdol. Hon är säkert en hyvens tjej. 

Jag försöker planera sommaren. Kanske kanske kanske kommer jag, Karin och Ola att berika Örebro med vår närvaro. En liten lägenhet och ett Jobb på Lithells.  Vem vet.

Ni vet den där känslan som man får ibland. Den där känslan när man vet direkt. Han ska jag ha. Den känslan. Som ofta dyker upp efter ett par glas vin i goda vänners sällskap i någon random bar någonstans i världen. Ofta känner man sig sådär oemotståndligt snygg också. Ni vet vad jag menar. Snygg. Flirtig. Berusad.

När jag läste Anders Rydells första krönika i Veckorevyn fick jag den där känslan. Han ska jag ha. En helt okänd snubbe som skrev krönikor som jag vet inte vad. Jag ville bara läsa mer. Ha mer. Ha honom. För när man läste det han skrev framstod han på så många sätt som helt perfekt. Allt han skriver är så bra. Så sant. Sjukt träffande. Mitt i prick. Full pott. För mig är han lite som se men inte röra. Vilket i och för sig är helt sant eftersom jag aldrig i mitt förvirrade liv kommer så mycket som att få se honom skymta förbi på stan. Än mindre se honom på andra sidan baren och tänka, Han ska jag ha. 

Efter att jag nu upptäckt att jag finner denna herre så intressant och oåtkomlig var jag tvungen att lite i smyg spana in hans hemsida. Vilken besvikelse. Jag hade i min vilda fantasi byggt upp en helt fantastisk bild av hur hans hemsida skulle se ut. Färger. Värme. Massor utav Anders Rydell. Personligt. Men icke. Icke icke icke. Grått vitt svart och allmänt trist. Tur att hans förtjusande krönikor fanns att läsa. Förtjusande minst sagt. 

Så Anders. Du får tack vare dina förtjusande krönikor, dina kluriga ögon och din underhållande personlighet fortfarande behålla en liten plats i min fantasi.   


Dagens låt - Justin Timberlake - My Love

Jag skulle vilja skriva ett inlägg fullproppat med massor av spännande saker, händelser, berättelser och äventyr. Det skulle underlätta om man hade massvis med spännande saker att berätta. 

Igår kollade jag på The voice tv. Elin Kling var där. Hon hade precis kommit hem från miami, hon var brunbränd, fräsch och precis lika snygg som vanligt. Hon hade varit där på ett modelljobb. Bikinis. Ibland undrar man hur folk lyckas. Hur i hela fridens namn bär de sig åt? Man får tycka vad man vill om diverse "kända" tjejer inom sitt område. Elin Kling, Ebba von Sydow. Sofie Fahrman, Susanna Kallur, Charlotte Kalla, Carolina Gynning och allt vad dom heter men någonting har dom. Driv. Vilja. Envishet. Förmodligen också ett hejdundrans självförtroende.

Igår när jag satt på tåget hem och kände mig lite sjuk och ynklig slöbläddrade jag i city. Jag kommer inte ihåg namnet idag men det är mindre viktigt. Det var en intervju med en tjej som spelade i elitserien i hockey för AIK och i allsvenskan i fotboll för hammarby. Dessutom var hon forward i Schweiz hockeylandslag. Snacka om kämparglöd. Vilja. Driv. Envishet. Självförtroende. Jag trodde att mina nyköpta löpardojjor skulle få mig att flyga fram på fysen i måndags, men icke. Det krävs nog mer än ett par nya skor. 

Idag när jag fortfarande lite sjuk och ynklig låg och zappade i soffan fastnade jag återigen på The voice. Ricky var där. Jösses. Det är ju han. Han som gick på Rytmus. Killen med bling bling i öronen som gick i trean när man var en liten fjuttig etta. Han som när jag nu tänker efter har blivit recenserad i veckorevyn och suttit på reklamaffischer i tunnelbanan. Ricky.  Ricky som är aktuell med sin nya singel QT. Som har uppträtt på diverse stora tillställningar som NRJ in the park. Som har gjort låten Fall in love som spelas på radio. Den Ricky. 

Dom finns överallt. Drivna. Envisa. Självständiga. Coola. Målinriktade. Inspirerande. Människor.  

Jag antar att man bara måste kasta sig in i allt. Ha mod, våga och massor av vilja. Jag har i alla fall skrivit ut en anmälan nu. Ett steg i rätt riktning. 

Bloggtorkan som har ägt rum en längre tid nu måste få ett slut. Jag blir så glad i hjärtat när ni frågar och pratar om nya inlägg på stringstrumpa.blogg.se. Jag blir så glad av alla små kommentarer som trillar in av alla mysiga människor. Fortsätt så. 

Jag missar träningen ikväll. Jag får försöka överleva tills imorgon innan jag får träffa hon med fickan därbak, backen som matchar örhängena med skosnörena, Erka med jordgubbspeelingen, Camilla med badmössan som bjöd på en trevlig tillställnings i fredags, bjornheim och Mary. Min saftiga bit och mitt välgräddade bröd. Jösses vad jag gillar att vara såhär fjantig. Imorgon blir det bastu med tillhörande skvaller och rumpnyp. 


Dagens låt. Jackie Wilson - Higher and higher. 

Mys.



  

Snart ska jag uppdatera. Snart kära vänner.

Janni har en ficka där bak. Camilla är numera 19.

Smärta. Värk. Ömhet. Jag har inte känt mig såhär i kroppen på länge. Allt detta tränande gör att jag känner mig som en enda stor muskel med ständig sträningsvärk. Någon som vill stretcha mig? Just nu känns det lättare att nämna dom dagarna då det inte är fotboll som gäller. Tisdag. Fredag. Lördag. Så kan det vara. Om det inte vore för alla underbara och exotiska personligheter som också har insett att fotboll är bland det sköjigaste som finns så vore all den här träningstiden rena pinan. Därför tänker jag passa på att såhär i alla hjärtans dag anda, en dag för tidigt tacka alla brudarna i laget för att ni är så himla goa. Vissa bör ta åt sig mer än andra. Inga nämnda inga glömna. Ni vet vilka ni är. Imorn brudar är det bastu efter träningen som gäller.

I övrigt känner jag bara att alla hjärtans dag är överskattad. Jag tycker om alla lika mycket alla dagar. Dock känner jag lite extra kärlek för Michaela just nu. Häromdagen fick jag ett brev på posten. Det stod massor av snälla saker. Saker som man behöver höra ibland. Igår fick jag dessutom en skiva på posten. Liveinspelningar från året som gått. Jag blev som ett barn på julafton. Michaela om du läser det här och har en skiva med Lela som ligger och skräpar får du mer än gärna skicka den. Du vet att jag börjar stortjuta när du sjunger.

När jag skriver såhär sällan blir det bara en stor soppa med massa uppdateringar om mitt just nu inte så händelserika liv. Ni får leva med det. På fredag ska jag i alla fall på kalas. En sommarängsdoftande vän fyller år och det måste firas. Ryktet hade tydligen nått henne att jag, Ola och Karin är bra på att dricka saft. Så kan det vara.
Minsann.

Förlåt Erica. Min bror tillåter inte mig att uppdatera just nu. Han ska tydligen ha ensamrätt på datorn??

Men imorgon.

Då jäklarns.

Tiden går fort men inte tillräckligt fort. Jag vill ha sommar. Precis som alla andra levande själar som går omkring på denna runda jord. Sommar, sol, ljus, värme. Allt som hör till. Goda vänners sällskap. Spännande äventyr. Exotiska länder, städer och platser. Vin på uteserveringar och långa varma nätter. Glass i hamnen och bad.

Jag har kikat på bilder från sommaren som var. Vilka underbara minnen. Gotland med fotbollsbrudarna. Fasiken vad bra det var. Det går knappt att toppa. Jag vill helst inte använda ordet perfekt men i det här fallet finns inget annat ord som passar. Det var helt enkelt perfekt. Även om Cypern inte alls blev som jag hade tänkt mig, med droppfot och piller i massor så är minnena mysiga och fina. Roliga och exotiska. Mallorca med Karin var precis det jag behövde i min bittra droppfotsperiod. En sista minuten till solen när sommaren började ta slut. En lyx man kunde unna sig när man inte längre var tvungen att gå i skolan. Studenten får inte glömmas. Underbart, förväntansfullt men också skräckfyllt.


Men tiden går fort när man har roligt. Snart är det sommar igen. Jag längtar.

Här sitter jag. Klockan är snart halv sex. På morgonen. Jag smygäter zoo godisar fast att ingen ser. Fastän jag har borstat tänderna. Jag kom precis hem från telegrafen. Jag antar att det bästa egentligen vore att somna med kläderna på. Inte ikväll. Jag känner för ett blogginlägg.

Ola är äntligen hemma från thailand och vi firade det med ett "spontant" telegrafenbesök. Jag, Ola och Karin. Tony, käre "farbror" jag vet att du läser det här men du får ha överseende. Ibland behöver man ta ett glas vin för mycket. Ikväll var en sådan kväll. Vin i överflöd. Precis som det ska vara. Vi fick till och med en hel flaska. Kanske var det för att Ola såg så brun och fräsch ut? Som vanligt var det för mycket exotiska människor där och vi var som vanligt lite för coola. Som vanligt hade vi också grymt kul. När vi önskar låtar dansar alla. Jag säger bara Jackson five. I want you back. VI borde söka extraknäck där som dj:s.

Min brors väckarklocka ringde precis. Dags att jobba. Han är duktig han. Jag tänker trilla ner i min säng och sova tills jag vaknar någon gång imorgon eftermiddag. 

Jag har smsat med en exotiskt person. Så kan det gå. Ibland är man så busig. Ola är busig. Karin är fnittrig. De flesta är exotiska.  

Tack för ikväll kära vänner.

Pöss och smisk.

Andra året på Rytmus spelade jag på Karins sångkonsert. Kent. Ett tidsfördriv att dö för. Bara jag och Karin. Piano och sång. Efteråt kom Mats fram till mig. Han klappade mig på axel och sa att jag hade spelat bra. Riktigt bra. För första gången på hela min Rytmustid kände jag mig bra. Jäkligt bra.

Ibland klurar jag lite på vad de har för sig. Rytmusmänniskorna.

I fredags var jag på Hilton. Två gånger. Jag behövde inte ens öppna bildörren själv. En man med hatt och välknäppt kavaj öppnade den åt mig. Lyx. Senare under dagen fick jag även besöka denna herre igen. Jag satt och väntade på min käre far och spanade på fräscha lattepappor med converse. Det kunde ha varit väldigt sex & the city om jag suttit i baren med ett glas vin och sett sådär överdrivet snygg ut. Nu satt jag istället i entrén bredvid en gubbe som hade tagit av sig sina skor. Men utsikt över de snygga lattepapporna hade jag i alla fall. Man får vara glad för det lilla.   

Efter mitt Hilton besök begav jag mig iväg på nya äventyr. Kanske inte lika Sex & the city. Kungsberget nästa. Jag har haft den bästa helgen på länge. Massor av snö. Massor av brädåkning. Massor av söta pojkar. Dessutom vill jag nu kalla mig för en riktigt snowboardåkare. Jag tycker inte längre att jag passar in i facket nybörjare. Jag kan faktiskt åka. Bra. Svarta backar utan att få panik och ploga. Det är bara å åk. Precis så.

Dessutom var det någon som saknade mig fantastiskt mycket i lördags kväll. Sådant är ju också trevligt.
 
Imorgon är det tisdag. Semlor.