När jag inte bloggar känner jag mig lite som en dålig människa som inte gör det jag borde. Jag sviker mina läsare. Mina trogna läsare. Vad vore jag utan er. Utan er, Intet. Jag känner också att jag behöver skriva av mig. Om klurigheter och annat trevligt och otrevligt.

Jag har börjat fördriva min tid på jobbet med P3 i öronen. Tiden går betydligt mycker fortare då. Tro det eller ej. Mitt P3 är något som jag lyssnar på dagligen. Lagom efter lunch åker lurarna på och jag försvinner in i min lilla bubbla och dagen till ära, Avenyns kassarapporter. Hur som haver, Mitt P3 och Deniz. Programledaren. I mitt förra inlägg skrev jag om hur snabbt man kan känna att man tycker om någon. I det här inlägget vill jag poängtera att det går precis lika snabbt att känna det motsatta om någon. Alltså, att inte tycka om någon. Från första gången fram tills nu och förmodligen för all framtid kommer jag tycka att hon är hemsk att lyssna på. Skavsår i öronen. Dock kan jag inte sluta lyssna. Fråga mig inte  varför. Kanske någon form av hatkärlek? Man kan ju undra. Jag hade föreställt mig henne som en liten tjej med mörkt hår och glasögon. Typisk estet och med för mycket färgglada kläder. Mega feminist och jättevänster. Jag lägger ingen värdering i det. Det var bara min första tanke. Fördomar. Massor utav fördomar. Idag kände jag att det var dags att gå in på P3 för att försöka hitta en bild på henne. Jösses. Människan ser verkligen inte ut som hon låter. Jag fick en chock. Jag blev till och med besviken. Nog sagt om Deniz Merdol. Hon är säkert en hyvens tjej. 

Jag försöker planera sommaren. Kanske kanske kanske kommer jag, Karin och Ola att berika Örebro med vår närvaro. En liten lägenhet och ett Jobb på Lithells.  Vem vet.