Start wearing purple
Det är fantastiskt hur mycket man hinner fundera och filura när man kör bil. Speciellt när man åker själv på snirkliga vägar och lyssnar på bra musik. Det regnar lite och man har egentligen inte bråttom till något. Man skulle egentligen kunna fortsätta hela vägen ner till t ex jönköping. Av alla ställen. Bara för att man kan, och kanske lite också för att man vill.
Jag känner mig fast här, men ändå inte. Jag kan åka när jag vill, vart jag vill. I min alldeles egna bil. Det är bara att åka. Men just nu känner jag mig så svensk. Och vi gör inte sånt. Vi gör inget spontant. Det är därför jag kommer städa huset, börja med maten så att mamma blir glad och komma i tid till min träning ikväll. För det är så man gör. Fast att jag egentligen bara vill åka. Nu nu NU!
Start wearing purple. För Ola och Pierre.
Nu kommer jag ihåg
Mina vader gör ont.
Helgen blev ...
Ibland blir jag rädd för mig själv. Just nu är det så mycket tankar och känslor som flyger in, ut och runt i min kropp och jag känner inte igen en enda. Det är lite läskigt, men samtidigt sjukt mysigt att man kan bli lycklig över minsta lilla. Men jag börjar vänja mig vid mitt nya jag. Det känns bra. Och mysigt.
Jag tror fortfarande att ens handlingar säger mer än tusen ord. Men idag ser jag på det från en annan synvinkel.
Det pirrar i min mage och solen skiner.
Så kan det gå.
Min pappa brukar säga att ens handlingar säger mer än tusen ord. Jag tror att han har rätt.
Jag hade sett fram emot en speciell helg. Nu blir det inte riktigt så. Jag vet inte hur det blir. Alls.
Jag dricker lite rödvin istället. Slutar grubbla.
Det regnade.
Och sen åt vi varsin stor chicken thai på Hemsedal Café.
Mmm. Precis så var det.
Ösmo - Nynäs
Massor av folk.
Jocke ville inte gå ur bilen. Jag och Niklas gömde oss utanför cafeterian.
Plötsligt förstod jag varför jag inte vill befinna mig i den här lilla hålan så länge till.
Uhä.
Tiden går
När man sitter och kikar runt på lite olika bloggar eller spanar på gamla bilder inser man att tiden går ganska fort.
När jag tittar på bilder från förra sommaren känns det som evigheter sen. När jag ser samma personer på andra bilder idag känns det som jag aldrig har känt vissa personer. En konstig känsla. Fast visst var förra sommaren helt underbar?
Jag och Ola brukar fortfarande prata och skratta åt kvällen som vi fyllde både oss själva och alla vi träffade med rosé. Kvällen vi gick på turné i hela nynäs med boxen på armen med en hel hög av tokiga och goa människor. Jag ser fram emot en liknande kväll. Fast det får väl bli i september?
Istället sitter jag redan nu och spanar på nästa vinters jobb. Jag är sugen på ännu högre berg och djupare dalar, längre backar och ännu mer afterski. Jag är sugen på alperna.
Innan dess funderar jag dock på att kanske äntligen få ta mig till Bali eller ut i europa med bror och Marie och surfa.
Jag vet i alla fall att jag inte vill bli vuxen riktigt än. 
Regn och saknad
Det känns konstigt att sitta här hemma, kika ut över gatan och spana på grannarna. Ingenting har hänt. Jag har befunnit mig i norgeland i nästan sex månader. Det känns både som en evighet och en vecka, men här hemma har ingenting förändrats. Eller jo, sofforna har bytts ut och barnen på gatan har faktiskt blivit lite större. I övrigt är allt precis som det var när jag lämnade denna lilla by för en annan i november.
Jag saknar Hemsedal. Jag saknar allt och alla. Jag saknar till och med det som jag inte tyckte om. Jag saknar att sitta på Dinky's och vara bitter över för få jobbtimmar och annan orättvisa. Att gnälla på dålig åkning när det fanns ungefär hundra andra dagar med bra åkning. Många och tidiga frukosttimmar. Sitta i hyblet med Ola och vara bittra över att tv:n inte fungerade eller att det var så långt in till byn.
Eller allt det roliga som hände. Att sitta i hyblet med Ola och filura över ett glas vin och sen spåra ut totalt. Att åka in till garasjen för en pizza och en öl med resten av gänget. Ha en exotisk förfest i prinshuset med för mycket vin och jäger. Dricka kanna efter kanna med öl på Skistuas afterski för att sen dansa på borden tills svetten rann på Stavkroa, komma hem och inse att klockan bara är nio och man kan jobba frulle dagen efter. Eller varför inte ta åttan upp till toppen och sitta i solen på fjellkafen och bli röd och fräknig. Våga sig ut i lilla parken och försöka ta sig över hoppen sådär fräsigt som alla andra. Eller åka upp på besök i roniheisen och bara råka sitta där en hel eftermiddag fast att det blåser storm. Önska samma låtar av Dj Johan tills hans öron blöder och han måste spela dom. Hemsedal cafés carbonara en bakisdag eller varför inte deras bransjekvällar där man kan gå helt bananas och dansa till Timbuktu. Somna hemma i hyblet i våningsängen med Olala. Eller somna och vakna i det lilla röda rummet.
Och allt annat.
Gammal och grå?
Nio år kvar till trettio. Hua.
Tiden går fort när man har roligt. Som man brukar säga.
