Det regnar ute. Regnade det någonsin i Hemsedal? Jag tror inte det. Snö, men inte regn.

Det känns konstigt att sitta här hemma, kika ut över gatan och spana på grannarna. Ingenting har hänt. Jag har befunnit mig i norgeland i nästan sex månader. Det känns både som en evighet och en vecka, men här hemma har ingenting förändrats. Eller jo, sofforna har bytts ut och barnen på gatan har faktiskt blivit lite större. I övrigt är allt precis som det var när jag lämnade denna lilla by för en annan i november. 

Jag saknar Hemsedal. Jag saknar allt och alla. Jag saknar till och med det som jag inte tyckte om. Jag saknar att sitta på Dinky's och vara bitter över för få jobbtimmar och annan orättvisa. Att gnälla på dålig åkning när det fanns ungefär hundra andra dagar med bra åkning. Många och tidiga frukosttimmar. Sitta i hyblet med Ola och vara bittra över att tv:n inte fungerade eller att det var så långt in till byn. 

Eller allt det roliga som hände. Att sitta i hyblet med Ola och filura över ett glas vin och sen spåra ut totalt. Att åka in till garasjen för en pizza och en öl med resten av gänget. Ha en exotisk förfest i prinshuset med för mycket vin och jäger. Dricka kanna efter kanna med öl på Skistuas afterski för att sen dansa på borden tills svetten rann på Stavkroa, komma hem och inse att klockan bara är nio och man kan jobba frulle dagen efter. Eller varför inte ta åttan upp till toppen och sitta i solen på fjellkafen och bli röd och fräknig. Våga sig ut i lilla parken och försöka ta sig över hoppen sådär fräsigt som alla andra. Eller åka upp på besök i roniheisen och bara råka sitta där en hel eftermiddag fast att det blåser storm. Önska samma låtar av Dj Johan tills hans öron blöder och han måste spela dom. Hemsedal cafés carbonara en bakisdag eller varför inte deras bransjekvällar där man kan gå helt bananas och dansa till Timbuktu. Somna hemma i hyblet i våningsängen med Olala. Eller somna och vakna i det lilla röda rummet.

Och allt annat.