Bli inte rädda när ni möter mig på gatan. Jag är inte farligare än förut. Jag har inte konverterat till svartrockare och absolut inte blivit gothare. Jag har bara blivit några nyanser mörkare. Ganska många. Men några tvättar och det ska nog bli lite ljusare.

Man måste ju testa. Det blir ju så mycket roligare då.

Dom lever. Karin och Lina. Det känns skönt. Snart är dom i Australien. På andra sidan jordklotet. Långt borta. Tack för kommentaren, nu känns det bra. Om jag kunde skulle jag krama om er.

Ola bär också lite på den där konstiga sjukdomen som stavas formsvacka. Ett tecken på det är att hon skickar tester till mig om vilken ras jag skulle vara om jag var hund. Väldigt trevligt. Ola blev tydligen en engelsk bulldog. Själv blev jag en golden retriver.

Så karin om du har tråkigt på singapores flygplats. Gör det här.

Golden retrievern är en snäll och tillitsfull hund. Den är glad då den känner sig nyttig och tycker om att samarbeta. Den tycker mycket om att bära grejer i munnen och gör det mer än gärna när den ska hälsa. Detta är ett tecken på stolthet och glädje. Skulle föremålet den valt att bära vara olämpligt och matte eller husse påpekar detta kan den lätt bli ledsen och stött. Golden retrievern älskar vatten. Enligt rasbeskrivningen ska den vara lydig, intelligent och ha naturlig arbetslust. En golden är en stark hund som gärna drar pulka och jobbar fysiskt, men den är ingen direkt sprinter på löpbanan.

Imorgon lämnar Karin oss. Vi har helatiden pratat om det som om det vore en evighet kvar. Nu är det en evighet kvar tills Karin kommer hem. Fyra långa månader. Sedan vi lärde känna varandra på lekis har  vi aldrig varit utan varandra så länge. Två veckor på sin höjd. Det känns redan tomt. Jättetomt. Jag vet inte riktigt hur jag ska klara mig. På riktigt. Hur ska jag klara mig utan Karin? På något sätt måste det gå. Det kommer gå. Men jag kommer tänka på dig varje dag. Tur att inte Ola lämnar mig. Då hade jag stängt in mig tills ni kommit hem. Isolerat mig från allt eftersom allt skulle påmina om saker som vi gör tillsammans. Eftersom vi gör allt tillsammans. Som en familj. Och nu lämnar en familjemedlem oss.

Hur ska det bli med våra fikastunder i Olas kök. Vem ska sitta på din plats? Hur ska vi klara oss utan våra mysiga filmkvälllar, när vi äter paj i Olas soffa när Ola somnar mitt i filmen, ska jag sitta där själv då? Hur ska det bli när vi åker till fotbollsträningarna? Matcherna, tyngden på mittfältet? Vem ska vi gå och hälsa på i affären? Vem ska vara den smarta av oss och ta ansvar? Hjälpa oss när vi är helt förvirrade? Skratta åt våra dåliga skämt som vi inte ens förstår själva? Vem ska fylla ut det stora hål som kommer bli när du åker? Ingen. Som tur är kommer du tillbaka. Brun och fräsch. Snyggare än någonsin. Säkert med en snygg surfare.

Våran finaste Karin. Utan dig intet. Men vi ska försöka. Vi väntar på dig här hemma. Eller så kommer vi ner till thailand när vi inte står ut längre.

Du kommer ha det helt fantastiskt. Du kommer vara med om så mycket att du aldrig kommer vilja komma hem. Passa på att njuta. Ta massor med bilder. Ät konstiga saker. Prata med massor av spännande människor. Dansa tills svetten droppar. Och tänk på oss. Hamburgaren.

För vi ska tänka på dig.

Kärlek i massor till den underbaraste av dom underbara.

Jag saknar dig redan.

Dagarna blandas ihop till en enda stor smet. Alla dagar känns likadant. Lördag hela veckan. Eller bara en sketen måndag.

På tisdag åker Karin. Fyra långa månader. Det kommer bli tomt. Vi kommer sakna dig. Massor massor.

Framförallt kommer vi sakna dina hills. Och dina söta lockar i luggen.

Trevliga människor och god mat. Jag har haft en mysig kväll i det exotiska haninge med Karin. Jag har utbytt och lyssnat på spännande konversationer. Efter kvällen kan jag konstatera två saker. Nummer ett; man kan inte tycka om alla, hur mycket man än försöker, vissa personligheter orkar man bara inte med. Två; kaffe. Jag har försökt att dricka lite mer te men måste nog inse att efter en hel dag utan kaffe, med hemsk huvudvärk som resultat, jag är kaffeberoende. Så sant som det är sagt.

Efter en stor kopp kaffe känner jag mej dock inte så mycket bättre. Huvudvärken beror förmodligen på  annat också. Trötthet skulle jag gissa. Mina ben är trötta efter dagens match. Mina benhinnor gör ont och jag vill aldrig ta på mig mina fotbollsskor igen. Mina fötter är ömma. Och jag har just nu inget jobb. Det börjar kännas lite frustrerande nu. Efter bara en vecka. Det är jobbigt att inte veta vad man ska göra. Att inte få några pengar.

Positivt tänkande.

Det känns bra att Emanuel tänker på mej och frivilligt bjuder med mej på en killkväll med öl inne i stan. Det kanske är precis vad jag behöver. Stockholm. Öl. Killsnack. Killsnack med killar. Inte om killar.

Det kan funka.

Med lite tur.

Det är nu bevisat. Jag är svag för män som har ett namn som börjar på den fina bokstaven J. I alla fall i min skivsamling. John Legend. Jason Mraz. John Mayer. Och nu även Jamiroquai.

Fantastiskt bra.

Jag tror att jag är lite smått förälskad.

Status för pektån: På bättringsvägarna.

// J.

Jag vet att många kanske finner det här äckligt. Att jag ens nämner det öppet så alla tvingas läsa det kan verka konstigt men jag måste få klaga lite. Gnälla. För det gör så nedrans ont.

Min "pektå" består av ett stort skavsår och en väldigt blå nagel som gör väldigt ont. Mitt fjantiga skavsår gjorde att jag bara kunde spela första halvlek. Min blånagel kommer förmodligen göra att jag inte kommer kunna spela på en vecka eller två. Superfjantigt.

Nya fotbollsskor vore kanske en bra investering.
 
Ett nytt jobb vore också ganska trevligt eftersom jag arbetar min sista vecka nu.


Ett nytt jobb och en ny pektå. Är det för mycket begärt?

Haha okej. Jag är inte bitter. Inte på riktigt. Inte ens på låtsas om någon skulle tro det. Jag är inte bitter över att jag inte har Olindaläppar. Jag är inte bitter över att jag inte kan allting. Jag är absolut inte bitter över någon utebliven middag om det lät så. Jag är inte bitter över att vi faktiskt vann över ösmo idag. Kanske ingen höjdarmatch direkt. Verkligen inte. Men en vinst är en vinst. Okej, jag kanske var lite bitter igår över att kakorna tog slut. Men det är ju lite pinsamt att erkänna. Så jag håller det hemligt.

Nej jag är inte bitter. Det är helt fel. Men jag kanske har ätit taggtråd?

Hjälp jag kommer faktiskt inte ihåg?

Det är inte bra för mig att vara ensam såhär mycket. Jag får för mycket tid att tänka på. I vanliga fall är det så mycket folk, ljud och rörelse här att man mer gärna flyr fältet till en mer avlägsen och ensam plats. Där det är tyst och man får vara för sig själv. Nu skulle jag göra vad somhelst för lite mer sällskap. Tv:n är trevlig men den svarar inte direkt på tilltal. Tyvärr. Reslutatet blir att jag bara hör mina egna tankar. Vilket börjar göra mig riktigt uttråkad. Inte för att jag på något sätt inte tycker om mig själv utan bara det att det vore trevligt med lite sällskap.

Igår kollade jag på Paradise Hotel maraton. Ni kanske förstår situationen.


Ikväll hoppas jag dock på lite mer sällskap. Jag ska få vara lite social och vistas i ett hem med mycket människor. Emelie och Martin har en liten inflyttningstillställning och jag känner på mej att det kommer bli kempegrejt. Kanske bör man ta med sig en stol? 


Vi ses bland flyttkartongerna!