Imorgon lämnar Karin oss. Vi har helatiden pratat om det som om det vore en evighet kvar. Nu är det en evighet kvar tills Karin kommer hem. Fyra långa månader. Sedan vi lärde känna varandra på lekis har  vi aldrig varit utan varandra så länge. Två veckor på sin höjd. Det känns redan tomt. Jättetomt. Jag vet inte riktigt hur jag ska klara mig. På riktigt. Hur ska jag klara mig utan Karin? På något sätt måste det gå. Det kommer gå. Men jag kommer tänka på dig varje dag. Tur att inte Ola lämnar mig. Då hade jag stängt in mig tills ni kommit hem. Isolerat mig från allt eftersom allt skulle påmina om saker som vi gör tillsammans. Eftersom vi gör allt tillsammans. Som en familj. Och nu lämnar en familjemedlem oss.

Hur ska det bli med våra fikastunder i Olas kök. Vem ska sitta på din plats? Hur ska vi klara oss utan våra mysiga filmkvälllar, när vi äter paj i Olas soffa när Ola somnar mitt i filmen, ska jag sitta där själv då? Hur ska det bli när vi åker till fotbollsträningarna? Matcherna, tyngden på mittfältet? Vem ska vi gå och hälsa på i affären? Vem ska vara den smarta av oss och ta ansvar? Hjälpa oss när vi är helt förvirrade? Skratta åt våra dåliga skämt som vi inte ens förstår själva? Vem ska fylla ut det stora hål som kommer bli när du åker? Ingen. Som tur är kommer du tillbaka. Brun och fräsch. Snyggare än någonsin. Säkert med en snygg surfare.

Våran finaste Karin. Utan dig intet. Men vi ska försöka. Vi väntar på dig här hemma. Eller så kommer vi ner till thailand när vi inte står ut längre.

Du kommer ha det helt fantastiskt. Du kommer vara med om så mycket att du aldrig kommer vilja komma hem. Passa på att njuta. Ta massor med bilder. Ät konstiga saker. Prata med massor av spännande människor. Dansa tills svetten droppar. Och tänk på oss. Hamburgaren.

För vi ska tänka på dig.

Kärlek i massor till den underbaraste av dom underbara.

Jag saknar dig redan.