Det är fantastiskt hur mycket man hinner fundera och filura när man kör bil. Speciellt när man åker själv på snirkliga vägar och lyssnar på bra musik. Det regnar lite och man har egentligen inte bråttom till något. Man skulle egentligen kunna fortsätta hela vägen ner till t ex jönköping. Av alla ställen. Bara för att man kan, och kanske lite också för att man vill.

Jag känner mig fast här, men ändå inte. Jag kan åka när jag vill, vart jag vill. I min alldeles egna bil. Det är bara att åka. Men just nu känner jag mig så svensk. Och vi gör inte sånt. Vi  gör inget spontant. Det är därför jag kommer städa huset, börja med maten så att mamma blir glad och komma i tid till min träning ikväll. För det är så man gör. Fast att jag egentligen bara vill åka. Nu nu NU!


Start wearing purple.  För Ola och Pierre.