Ni vet den där känslan som man får ibland. Den där känslan när man vet direkt. Han ska jag ha. Den känslan. Som ofta dyker upp efter ett par glas vin i goda vänners sällskap i någon random bar någonstans i världen. Ofta känner man sig sådär oemotståndligt snygg också. Ni vet vad jag menar. Snygg. Flirtig. Berusad.

När jag läste Anders Rydells första krönika i Veckorevyn fick jag den där känslan. Han ska jag ha. En helt okänd snubbe som skrev krönikor som jag vet inte vad. Jag ville bara läsa mer. Ha mer. Ha honom. För när man läste det han skrev framstod han på så många sätt som helt perfekt. Allt han skriver är så bra. Så sant. Sjukt träffande. Mitt i prick. Full pott. För mig är han lite som se men inte röra. Vilket i och för sig är helt sant eftersom jag aldrig i mitt förvirrade liv kommer så mycket som att få se honom skymta förbi på stan. Än mindre se honom på andra sidan baren och tänka, Han ska jag ha. 

Efter att jag nu upptäckt att jag finner denna herre så intressant och oåtkomlig var jag tvungen att lite i smyg spana in hans hemsida. Vilken besvikelse. Jag hade i min vilda fantasi byggt upp en helt fantastisk bild av hur hans hemsida skulle se ut. Färger. Värme. Massor utav Anders Rydell. Personligt. Men icke. Icke icke icke. Grått vitt svart och allmänt trist. Tur att hans förtjusande krönikor fanns att läsa. Förtjusande minst sagt. 

Så Anders. Du får tack vare dina förtjusande krönikor, dina kluriga ögon och din underhållande personlighet fortfarande behålla en liten plats i min fantasi.   


Dagens låt - Justin Timberlake - My Love