Fy fan vad vi är bra. Så jäkla bra är vi. Hela högen. Kärlek. Jag trodde inte att jag skulle känna såhär. Jag var helt säker på att studenten skulle vara min bästa dag under hela min rytmustid. Det skulle ta slut och jag skulle bli glad i magen igen. Men allt jag känner är tomhet och saknad. Efter bara två dagar. Jag vill inte att det ska ta slut. Från att ha längtat som en galning vill jag nu bara spola tillbaka tiden, bara lite, så att man kan få krama alla, i alla fall en sista gång. Jag menar, vad ska jag göra nu? Inga fler långa luncher som slutar med en sväng till sandys för en latte, inga milslånga köer till pentryt för värmning av matlådan, inget skräpigt fik att äta lunchen i, inga datasalar att fördriva tiden i, inget klagande över den äckliga lukten som ibland spred sig på åttan, eller den höga ljudnivån som man kunde bli tokig på. Allt detta spelandet överallt. Sjungandet i korridorerna som gick mig på nerverna vissa dagar. Men framför allt, hur ska jag överleva utan allt småpratande, hängande, chillande, softande och degande som var en naturlig del av rytmusdagen? Hur ska jag klara mig utan rytmusanden? Jag trodde aldrig att jag skulle skriva det här, men jag kommer sakna alla så jäkla mycket. Även dom som jag aldrig riktigt lärde känna. Det finns något speciellt på rytmus som bara inte går att beskriva. Man kan inte förstå om man inte själv har upplevt det. Vi är som en enda stor familj. Jag tror inte att det finns på så många andra skolor. Jag vill ge alla en stor blöt puss mitt på munnen.

Det är slut på riktigt nu. Det är dags att gå vidare, lämna Rytmus bakom oss. Usch jag är blödig nu men trots allt tungt och jobbigt under åren så...Rytmus i mitt hjärta. Jag har verkligen träffat och lärt känna underbara och fantastiska människor under de här tre åren. Det känns jobbigt att jag förmodligen aldrig kommer att träffa vissa av er igen.

Även om studenten såhär i efterhand känns lite sorgsen så var min dag underbar. Från champagnefrukosten på morgonen till slutskivan på kvällen. Allt var bara ett enda stort lyckorus. Vid utspringet kunde jag inte hålla tillbaka tårarna, allt var så bra och min skylt var så fin. Familj, släkt och vänner var bara för söta och jag fick alldeles för mycket blommor runt halsen. Flakresan var obeskrivligt kul och resan hem till mottagningen i den röda ferrarin var en upplevelse. Pappa höll tal och jag kunde inte sluta gråta. Allt var bara så perfekt. Tack alla.

Hoppas att det var okej att jag snodde lite bilder Michaela.