Men brunt blev det.

Min helg blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Det betyder inte att den blev dålig. Bara inte som jag hade tänkt mig. Resultatet blev i alla fall två bruna väggar.

Jag tycker att det är underbart att få aha-upplevelser. Någon som är väldigt bra på att ge mig det är min far. På något mystiskt sätt lyckas han alltid. I helgen slutade det med att jag satt och stortjöt vid köksbordet över att mitt liv var skit. Jag tyckte synd om mig själv. Jag hade inga vänner. Inget jobb. Inget att göra. Allt var jobbigt. Jag såg verkligen ingenting i någonting eller i någon. Efter många visa ord och en stor hög snorpapper senare hade min kära far fått mig att inse att det bara är jag själv som kan påverka hur jag vill leva mitt liv. Sen kan man välja att leva det på det ena eller andra sättet och vilka man vill leva det med. Jag måste själv bestämma vad som är viktigt för mig och inte vad andra tycker är viktigt.

Efter sånna här samtal blir jag alltid tvärsäker på att jag är grym och att jag kan göra precis vad jag vill. Ta ingen skit. Det är bara att sätta igång och leva livet. Ja precis, det är ju just det. Att sätta igång och få någonting gjort. Så jag började i liten skala. Att måla en vägg brun. Jag och Fia målade hela lördagkvällen och sen kom Marie för att heja på.

Helgen blev inte som jag hade tänkt mig men vi hade det mysigt. Jag, Marie och Fia. Vi målade, lyssnade på musik, drack öl och blandade färgglada drinkar som vi drack till Maries goda paj.


Så trots en deppig start blev det väldans bra och i slutändan två bruna väggar.