Nu har jag precis sagt hej då till Niklas. Hela huset är tomt. Bara jag kvar och all min packning i hallen. Jag har världens klump i magen och vill bara börja grina och stanna hemma. Jag hatar att åka och lämna saker. Lämna min familj. Det är sjukt hur otroligt hemmakär jag är. 

Man kunde kanske tro att det skulle vara enklare att åka tredje året. Men icke. Första året åkte jag och Ola tillsammans. Andra året visste jag i alla fall att Ola väntade på mig när jag kom fram. 

Jag brukar inte tycka att det är jobbigt att köra bil själv långa sträckor. Jag brukar tycka att det är skönt med lite egentid. Men nu drar jag ut på det så länge jag bara kan. Även om jag bara ska till örebro ikväll, mellanlanda och hälsa på lilla mormor. 

Tokigt.

Tack för den här hösten nynäs. Nu åker vi mot nya äventyr i hemse!