Jag tycker att bland det värsta som finns är att säga hej då. Speciellt när man inte vet om man nånsin kommer att ses igen. Som med allt säsongsfolk som man träffar här. Jag tycker att det är jättejobbigt och vill inte säga hej då till någon. Jag vill att alla ska följa med hem till lilla nynäs och finnas där i min närhet som dom har gjort här uppe. Usch vad jobbigt det är.

Inatt åker Hasse hem. Jösses vad tiden har gått fort. Men jag känner mig ganska så jättesäker på  att jag kommer träffa HasseBasse igen. Jag tänker åka och hälsa på gänget i västervik, Antingen i början av juni eller i slutet av augusti.

Samtidigt som jag inte vill säga hej då sitter jag och lyssnar på Van Morrison och längtar ihjäl mig efter att få komma hem till familjen. Mysa i soffan med kvällsfika. Kolla på film på nätterna med Niklas. Äta långa långa middagar och prata om allt och ingenting. Äta söndagsfrukost. Grilla och äta gott på helgerna. Krama om mamma och Fia. Jösses vilken hemlängtan.

Samtidigt som jag bara vill stanna.

Och bara åka hem.

Nu. nu. nu...