Nu tänker jag lite såhär. Man blir ju inte direkt gladare av att gå runt och vara oglad. Typ bitter. För om man börjar bli bitter på en liten fjuttsak leder det till att man blir bitter på mer. Bitter på allt. I det stora hela. Micke sa till mig att han var lite orolig hur det skulle gå med min bitterhet i vinter. Den kommer vara som bortblåst. Eller det är fult att ljuga. Den kommer finnas där, men i liten skala och bara när den behövs. Och kanske mot vissa personer. Och döda ting.

Jag kan liksom inte hjälpa det. Men en sak vet jag, och det är att jag inte är en bitter människa egentligen. Jag har bara varit med mig själv lite för länge. Men snart blir det ändring på det. Oh ja. Bitterhet är inte mitt signum. Nope.

Jag har ju förtusan införskaffat en mintgrön tröja. Hur bitter är man då liksom? Nej precis.

Det är inte med bitterhet jag skriver det här, men min mamma har börjat packa åt mig. Eller smygpacka. Utan min vetskap har hon börjat smyga in saker i mitt rum som ska med mig till norgeland. Idag upptäckte jag en liten lampa. Jag var tvungen att fråga mamma lite fint om hon ville att jag skulle åka redan idag? Nej. Det här var bara ett sätt för henne att bearbeta det hela sa hon. Smått börja vänja sig vid att jag åker igen. Hon är bra fin mammsen.

Därför ska jag och mamma besöka jultomten och hans renar imorgon. Det ni.


Och jag är inte bitter.