Jag tycker inte om sena kvällar när man har för mycket i huvudet och för lite att göra. Det slutar ofta i mindre bra tankar. Man lyckas, eller i alla fall jag, lyckas alltid med att se det negativa i allt. Fast att jag försöker intala mig själv att det bara är jag själv som kan bestämma över allt som rör mig. Grymt jobbigt att inse när allt inte är som man vill. Det är också väldigt jobbigt när man kanske tillslut måste inse att saker och ting är på ett visst sätt och att hur mycket man än vill och försöker så är man ganska maktlös. Ändå försöker man. Eller ändå försöker jag. Igen, igen och igen. Ofta vill jag liksom inte inse. Det kan ju bli jobbigt då. Det är ju mycket lättare att sticka huvudet i sanden.

Fy. Jag vill bort härifrån. Jag vill ta med mig dom jag tycker om och åka härifrån. Bort från den här lilla lilla byn. Uhä. Men snart åker jag. Dock till en annan liten liten by. Men det kommer bli så mycket bättre än det här. Det slog mig idag. När jag hämtade min lillasyster och såg folket på stan. Fy tusan för att bli fast här och nöjd med det. Jag säger inte att det är fel, bara att jag aldrig vill vara med om det själv.

Just nu längtar jag bara efter höga berg och djupa dalar. Minusgrader och snö. Höra det norska språket och köpa dyr mjölk på ica. Se folk i färgglada kläder med fräcka mössor. Jag vill gå med mössa dygnet runt utan att någon tycker att det är konstigt. Jag vill susa ner för backen och glida in på afterskin. Jag ser fram emot att få jobba igen. Vara med människor som jag tycker om och saknar.

Jag är så trött på det här. Så sjukt jäkla trött.