När man en gång har lämnat fågelboet, i mitt fall, trygga lilla nynäs, känns det lite knasigt att komma tillbaka. Allt är precis som vanligt förutom att alla numera handlar på coop istället för kvantum. Även min mor. Trots denna oförändrade vardag känner jag mig inte riktigt hemma. Förmodligen för att jag vet att jag snart kommer att åka härifrån igen. 

Det känns tråkigt och faktiskt lite ensamt att de få personer som jag brukade umgås med och tycker väldigt mycket om här hemma har lämnat byn. För en lång tid. Förmodligen för alltid. Så nu när jag kommer hem för att få träffa lite kära vänner, hänga och umgås finns det inga kvar. Vad göra? 
Norway calling. 

Jag och Fia planerar i alla fall en sista minuten. Någon som vill följa med? Fort som tusan. Jag är inte bara blek. Jag är genomskinlig. Det är inte vackert, tro mig. 

Om jag hade lite spännande bilder från i sommras skulle ni alla få ta del av dom men tyvärr. Inget finns dokumenterat. Vilket likagärna kan betyda att jag befunnit mig på en sluten anstalt hela sommaren för innehav av droger. Vem vet. Nej, så illa är det inte. Jag har bara befunnit mig i en liten isolerad sommarstad på norges kust och serverat "pappa betalar brats" rosé och även en och en annan pappa. Flaska efter flaska. Smakar det bra...? 

Ja tack. 

Nu ska jag göra vuxna saker. Lämna in min bil på verkstad. Bruno har nämligen börjat låta som en raggarbil. Eller som en av alla volvos som står utanför shell och hänger en vanlig vardagkväll. Bruuum. Eller vroooom kanske är mer passande? Besöka banken, fixa och trixa lite. 

Det är så härligt att bli stor. 


Jag hade i alla fall fin utsikt från mitt sovrum.