Vi måste reda ut lite saker. Vi tillsammans. Jag och ni som läser denna utsökta blogg, och så ni som träffade mig i lördagsnatt i vimlet. För det första så var min tanke god från början. På halloween får man klä ut sig och jag kände hur pudelrockaren i mig bara ville fram. Ungefär som Marie kände att hon bara var tvungen att vara katt. Men någonstans på vägen, mitt i min förvandling till pudelrockare tog inspirationen slut. Rekvisitan ville inte infinna sig. Jag hade ju håret, men inte så mycket mer. Jag försökte ändå slutföra det någorlunda genom att i alla fall försöka vara lite rockig. Sönderklippt t-shirt och alldeles för tajt och kort kjol. Snusnäsduk och kanske lite för lite svartmålade ögon. Olas kommentar var "Jag trodde aldrig att jag skulle se dig såhär på telegrafen". Vet ni. Det trodde inte jag heller. Det bästa var dock att jag brydde mig inte ett dugg. Tydligen gick mitt stora hår och svarta sönderklippta kläder hem hos vissa ändå. Hos ganska många faktiskt. Och jag kände mig faktiskt både ganska rockig och snygg. Så det så.

Jag vill heller inte att någon tror att herr sääf, jag vet, jag borde inte nämna hans namn, men nu gör jag det, och jag hade tänkt ha efterfest själva. Icke sa nicke. Vi hade bestämt att eftersom det var ganska exakt ett år sedan på dagen sedan vi var på efterfest hos honom senast var det dags att ha en ny. Men som vanligt tappade alla bort varandra i den stora massan och vem vet vad som hände med den efterfesten. Den uteblev.


Så. Nu hoppas jag att vi förstår varandra lite bättre.

För vidare frågor angående sönderklippta tröjor och korta kjolar, eller efterfestfixaren S ber jag er kontakta min hemliga assistent. Hon, han, den eller det kan svara på alla era frågor.