Vi är kvar. Vi har ännu inte lämnat svealand. Vi skulle ha åkt idag men mitt i allt snökaos kom vi fram till att det nog var bäst att vänta tills imorgon och hoppas att vädret är lite snällare då.
 
Det känns knasigt att packa ner sig själv i väskor för sex månaders vistelse i norge. Vad behöver man ha med sig? Det känns ungefär som jag har packat för en vecka i solen fast lite mer av allt och varma skor istället för flippisar. Stickade tröjor och vantar istället för en extra bikini.

Jag funderar över hur jag och Ola ska få plats i bilen. Eller snarare hur all packning ska få plats i bilen. Det känns som jag glömt att packa ner det viktiga. Tur dock att vi ska till ett civiliserat land, och en vad det verkar vara, en ganska civiliserad by med diverse affärer och liknande.

Jag hatar att säga hejdå. Det är jobbigt. Egentligen vill jag bara storgrina när jag tänker på att jag måste lämna la familia, det ljungska tornet, alla vänner, nära och kära. Men som jag har sagt till Ola säkert hundra gånger, inte bara för att övertyga Ola utan även mig själv, vi ska inte till en annan planet. Vi ska bara 74 mil bort. Alla kommer finnas kvar här hemma och vi kommer säkert kunna komma hem och hälsa på mellan alla frukostar och julbord.

Det kommer bli bra. Lika jobbigt som det faktiskt känns att åka lika kul tycker jag att det ska bli när vi rullar in i Hemsedal, ser fjälltopparna, byn. Öppnar dörren till våran minimala lägenhet och ska försöka få plats med allt.

Det kommer bli bra. Kanoners. Jag vet det.

Karin, vi kommer inte glömma bort dig. Vi väntar redan på att du ska komma upp och hälsa på.