Jag har tänkt på det här med utgång i Nynäs. Fenomenet Telegrafen. Förstår ni hur många man träffar där? Man träffar alla. Precis alla. I alla åldrar. Men det stannar inte där, man inte bara träffar alla eller råkar dansa in i dom på dansgolvet. Man pratar med alla och helt plötsligt, när man fått i sig några glas ja då inte bara pratar man med alla utan då är man även bundis och bästa kompis med alla. Speciellt med dom som man i vanliga fall inte ens tycker är så trevliga. Kanske är det det som är charmen med att gå ut i nynäs. Just nu i denna stund är jag lite splittrad. Dock har jag alltid kul. Grymmers. Idag var dock första gången jag vaknade efter en telenkväll och hade lite ångest. Inte för att jag gjort något pinsamt. Bara lite ångest. Över något jag inte vet vad. Dock hade jag som sagt grymmers. Marie var med och vi träffade trevliga människor.

Mitt hår spretar åt alla håll och jag har en kaffefläck på mitt linne. Så kan det vara.

På tal om blåbär så jobbar en mycket exotisk person som vakt på telen. Jösses säger jag bara. Nynäs i ett nötskal. Hua.

Jag fick träffa en gammal klasskompis, Victor, vi hade ett trevligt samtal. Tycker jag i alla fall. Hoppas att jag inte skrämde honom med mina improviserade söderhistorier. Dom var bra. Riktigt bra.

Jag måste verkligen klura på det här med Telen.