Om jag visste hur det känns när någon har öppnat upp ens huvud och rört om skulle jag säga att jag känner så nu. Nu har jag aldrig varit med om det så jag kan heller inte yttra mig men om jag fick använda min vilda fantasi skulle jag som sagt beskriva det på samma sätt som jag känner mig nu. Som mos. Mosig. Pulvermos.

Konstigt hur man efter två arbetsdagar kan känna sig helt slutkörd. Tänk er efter ett helt liv av arbete, och då är inte mitt jobb speciellt krävande. Inte alls faktiskt. Eller jo, lagom. Lagom för mig just nu. Om jag fick ha ett eget skrivbord skulle jag kunna sprida ut mig lite mer. Det vore trevligt. Nu får man samsas om utrymmet. Sånt kan ju också vara trevligt. Ibland.

Min mamma påminer mig ständigt om att jag ska göra något med mitt liv. Små kommentarer som gnager sig fast på min lilla insida. Gör det, gör så, åk dit, jobba där. Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte vad jag vill och det är jättejobbigt. Det tar massvis med energi och det blir knappast bättre av att tiden går och jag bara står still. Jag och mitt liv.

Imorgon är det i alla fall fredag. Helg och man har rätt att gömma sig i helgens ursäkter när det gäller planerande av framtid och liv.

Fredag imorgon. Trevligt.