När man är hemma och är sjuk hinner man tänka mycket. Om man ägnar sin tid åt att tänka vill säga. Jag gör inte sånt när jag är sjuk. Istället har jag och lillasyster plöjt igenom halva säsong tre av Ally McBeal. Bättre medicin får man nog leta efter. Denna anorektiska varelse med de mest sjuka hallucinationer och andra påhitt är den bästa medicinen mot allt. Dansande bebisar och unisextoaletter. Jag säger då det. Bra är det i alla fall. Roande.

Oskimon. Jag hoppas för all del att det du skrev i din kommentar var ett otroligt fyndigt skämt. För du som är en sån snäll själ skulle väl aldrig göra något sånt? Dessutom vill jag bara påpeka att det inte är mitt fel om du känner dig bortglömd, jag har försökt att besöka oskimon.se ett flertal gånger men utan framgång. Sidan kan inte visas. Jag kräver en förklaring. Omgående.

För övrigt vill jag bara erkänna att dålig uppdatering beror på inspiration som inte vill infinna sig, men jag jobbar på det. Jag lovar. Jag ska försöka komma på något smaskigt att roa er med. Jag är dessutom fortarande lite skraj över alla unika besökare som bara fortsätter att stiga. Ingen bra magkänsla där inte. Det vore ju synd om stringstrumpa skulle behöva bytas ut.

Jag tänker nu inrikta mig till några speciellt utvalda läsare. Julmiddagen. Även om det kanske inte är så passande att kalla det för julmiddag längre så måste någon form av tillställning äga rum inom en snar framtid. Jag har en överbliven julklapp att dela ut. 

Ola åker snart till Thailand och jag skulle ge vad som helst för att få teskedsgummans egenskap och kunna förvandlas till en teskeds storlek för att kunna få plats i hennes handbagage. Det här mörkret gör mig tokig. Jag känner mig som en tråkig och grå människa. Mitt ansikte har samma färg som de nertrampade tuggummina på plattan. Förstår ni hur mycket jag behöver sol? Lite fräknar på näsan och jag vore glad. 

Karin, resan till New York måste också planeras. Snart. När man orkar tänka och planera igen. I slutet av februari. När vi kanske kan få se en gnutta solljus. 

Jag fick söta sms häromdan. Jag blev glad. Mitt ego fick växa lite. Välbehövligt i dessa mörka tider.


Dagens fråga, varför bor vi i detta "tre fjärdedelar om året" mörka land? Hua. 


Jag behöver verkligen något att se fram emot.