Jag fick precis en uppenbarelse. Mitt i allt mitt klagande och gnällande över msn till Desireé om våran psykologinlämning slog det mig att det är nog sista gången vi sitter där och beklagar oss. Tillsammans. Över samma uppgift. Kvällen innan. Alltid i sista sekund. Nu är det slut. Över. Aldrig mer. Visst finns det lite kvar som måste göras men det här var nog sista gången.

Det är en ganska exotisk känsla som infinner sig när man upptäcker något sådant. Jag inser nu att jag inte riktigt har fattat vad det innebär att ta studenten förrän nu. Förmodligen kommer jag inte att inse det på riktigt riktigt riktigt förrän i höst när alla andra börjar skolan men inte jag. Då. Då kanske jag verkligen kommer förstå vad det innebär att vara fri. Fri som en fågel. Göra precis vad jag vill.

Längtan.