Jag vet att jag varit efterlängtad. Nu är jag tillbaka. Förhoppingsvis lite gladare och lite trevligare. Detta återstår dock att se.

Jag gick på gubbskivan. Även om jag höll på att bryta ihop innan och allt höll på att sluta i en enda stor flod av tårar lyckades Desireé och hennes mamma övertala mig. Tur var väl det. Väl på skivan var alla underbart härliga och fina. Folk var jättesnälla och tyckte om min klänning och jag kunde inkassera en rejäl dos egokick. Den var välbehövlig. Tacka alla.  

Även om humöret är på väg upp känns det fortfarande tungt. Tungt och obeskrivligt. En liten klump i magen som inte går att få bort? Kanske. Studenten närmar sig med stormsteg och jag vet inte om det kanske beror på det? Jag har i alla fall ännu en gång lyckats bli kär i ett materiellt ting. Kanske är det sant som en viss person en gång sa till mig. Kanske är jag känslokall?

Min pappa hade ett djupt samtal med mig i lördagsnatt. Ett sånt där samtal som man helst vill skjuta upp men som man vet kommer infinna sig inom en snar framtid. Under värmelampan på balkongen rökandes en cigarr började han fråga ut mig om min framtid. När andra frågar kan man alltid ljuga ihop en vit nödlögn som duger och kan verkas trolig för stunden. Men när pappa frågar. Han ser igenom en. Då blir det jobbigt. Jobbigt för att han är så positiv och driven. Jobbigt för att jag i denna stund inte är det. Jobbigt för att jag inte vet. Jobbigt för att jag inte vågar. Jobbigt för att jag inte kan. Och så var det det här med självförtroendet. Är glaset halvtomt eller halvfullt?