Knas knas knas.

Jag sitter hemma. Jag borde inte sitta hemma. Jag borde befinna mig inne på söder. Rättare sagt på Debasers bakficka och träffa, lyssna och umgås med mina vänner. Som sagt, jag är inte där. Jag är hemma. Hemma i lilla nynäs skrivandes en svenska c uppsats. Förmodligen skulle jag passa in i facket  "Dålig och icke stödjande vän" just nu. Jag har inga ursäkter, jag orkar helt enkelt inte. Seg som en slemmig deghög och trött som...jag vet inte vad. Energimätaren visar på noll och magen är full med marängswiss. Jag orkade helt enkelt inte sätta mig på det där dumma, fula och äckliga tåget. Inte idag igen. Jag vet inte varför jag ursäktar mig, eller om det här ens är en ursäkt. Det är ju såhär jag känner och om det gör mig till en sämre eller dålig människa så är det väl så. Punkt.

Jag vet inte om jag ska, borde, vill eller har ursäktat mig men innerst inne känns det lite jobbigt i samvetet.

För jag har faktiskt ett.