Igår var en minst sagt exotisk dag. På alla tänkbara sätt.

Jag hade tänkt att det här skulle bli ett långt och underhållande, beskrivande inlägg men när jag nu sitter här och klurar på vad jag ska skriva så blir jag bara bitter.

Jag fick se Mums Måns. Min lycka var gjord. Två gånger dessutom. Jag och Ola hade den enorma turen att äta lunch i Kungsträdgården precis när han skulle köra sitt rep inför kvällens Rix Fm festival. Som sagt min lycka var gjord och jag och Ola studerade noggrant pojkens höftrörelser och kom fram till att det ligger många timmars träning bakom dessa. Verkligen uttrycksfullt vill jag påstå. Kanske något att ta efter? Jag och Lina försökte senare på kvällen, under skivan, då den nämnda pojkens låt spelades, att utföra dessa höftmoves men inte alls med lika stor framgång som vi hoppats på. Mer om skivan senare. Måns är inte riktigt avklarad än. Det jag vill komma fram till är att jag och Karin lyckades hinna in till stan i tid och fick därför se dessa höftmoves ännu en gång. Mumma.

Ja och så var det då dags för den omtalade skivan. Det var ganska exakt så som jag hade tänkt mig. Fast lite bättre och lite sämre? Blandade känslor. Välkända ansikten. Vissa mer saknade än andra. Kul att få träffa Majsan igen. Men vi får inte glömma att denna skiva hade nynäsbor som gäster och att dessa nynäsbor måste ha en liten störning som gör att de inte kan fungera normalt. Inte alla, men allt för många är knepiga. På vilken annan skiva blir det slagsmål fler än en gång när den ena resulterar i att någon blir misshandlad, polis kallas in och hela stället stänger? En och en halv timme för tidigt. Inte nog med detta. Dessutom har lilla fröken Klantig "Hej jag tappar alltid bort allting" det vill säga jag, lyckats slarva bort garderobsbiljetten vilket i sin tur ledde till att jag inte kunde hämta ut min jacka och fick vänta tills sist. Självklart har nån liten äcklig, missbildad, ursäkta språket ceepee unge tagit min borttappade biljett och hämtat ut min jacka. Tack sä jäkla mycket. Där står jag utan jacka och tillbehör. R.I.P min vita halsduk. Varför finns det så elaka människor? Hur fungerar man? Där försvann min trench och lite annat smått och gott. Ser jag någon i nynäs med min jacka kommer jag personligen att säga fula saker till den personen tills den ber om ursäkt på sina bara knän. Baske mig att jag ska göra det. Jag är arg. Fast mest ledsen. På folk. Nu är jag jacklös.

Det här skulle ju inte bli ett långt och beskrivande inlägg.

Jag visste att den där dagen skulle komma. Jag bara väntade på den. Och så helt plötsligt kom den. Jag blev inte ens förvånad. Stockholm är trots allt inte så stort. Inte så stort alls faktiskt.

Om man skulle ta och börja tänka på refrängen.


Ibland undrar jag om du läser?