Jag vet inte riktigt hur det känns. Det känns tungt. Jobbigt. Jag är nog mest besviken. På mig själv. Det finns tyvärr ingen annan att skylla på än på mig själv, vilket känns lite bittert. Det var riktigt tungt att se de röda fula små bokstäverna på skärmen "icke godkänd" . En annan sorglig sak är att jag inte ens blev förvånad. Innerst inne hade jag väl insett att jag inte skulle klara av det, men samtidigt vill man ju så gärna tro att det kanske, kanske kan gå. Om alla andra kan borde väl jag kunna? Tydligen inte. Det känns tungt. Allt känns tungt.  Tungt och jobbigt och rent ut sagt skit. Jag vill inte. Efter halkbanan kändes det som att jag var på väg åt rätt håll. Nu känns det som att jag har backat tillbaka ett steg. Nästa lediga tid för teoriprovet är den 25 juni. Behöver jag säga någonting mer? Över en månad. Jag vet nån som kommer telefonterrorisera vägverket om "sista minuten" tider. Men som sagt tungt. Även om jag vet att man måste tänka positivt så är det lätt att gärna tycka att saker är mycket lättare att se på ur en negativ synvinkel. Det är myckelt lättare att gnälla över att nästa lediga skrivtid inte är förrän i slutet av juni istället för att bestämma sig för att varje dag försöka ringa och få en tidigare tid. Det är lättare att tänka att jag aldrig kommer lyckas ta det där körkortet än att tänka att det kommer gå, det kommer bara ta längre tid och förstöra hela min körkortsplanering. Jag orkar inte. 



Jag är inte i skolan idag. Det känns skönt. Jag vill inte vara där. Varför kan vi inte sluta här och nu? Jag orkar inte med studenten. Jag vill bara att allt ska vara över. Jag vill inte ens gå på gubbskivan på fredag. Jag är omotiverad. Omotiverad i allt, till allt. Allt allt allt. Jag vill bara stänga in mej och sova. Sova och inte vakna förrän allt är bra igen och jag slipper vakna och gå till skolan. Jag vill sitta i Olas kök och äta vita chokladmuffins med sked och prata om stort och smått med mina andra halvor. Drickandes på tok för starkt kaffe och bob jordgubbssaft.