Om kvällarna är det lätt att krypa in lite för långt i sig själv. Man börjar fundera, tänka, grubbla och klura. Ibland på bra och lätthanterliga saker ibland på krångliga och jobbiga saker. Vad är det då i ens lilla tokiga förvirrade tonårshjärna som helatiden måste vända och vrida på allting, ständigt denna analys av allt och ingenting. Varför kan inte en kommentar bara få vara en kommentar? Måtse man analysera om det är bra eller dåligt? Vad menas egentligen med "ett arabiskt fullblod" och vadå? Vill man inte "ligga" om man har shorts? Ibland får man verkligen höra knäppa grejer. Ibland vore det ju bara så underbart skönt om allt för en gång skull verkligen gick in på ena sidan och ut på andra, utan att ta en djupdykare in i min lilla förvirrade hjärna för vidare analys. Stänga av helt enkelt. Frikoppla. Typ.

Eftersom jag nu sitter här mitt i all självömkan med min fot som värker som tusan kan jag inte låta bli att tänka varför jag? Varför fick jag en nerv i kläm? Varför? HALLÅ VARFÖR!!!!??? Varför sabbades hela min vecka i napa? Varför kunde inte jag få njuta och ha kul som alla andra? Varför kunde jag inte ens gå normalt? Varför måste jag ha en stödskena? Varför kan jag inte köra bil? Varför kan jag inte gå?

Varför? Vad har jag gjort han däruppe?

Vad?

Sen vill jag bara ursäkta mitt inlägg om Andrea och Pappa dee. Det var inte illa menat överhuvudtaget. Jag blev bara så otroligt förvånad när jag såg artikeln i Hänt extra. Som sagt, inget illa menat.