Det skulle bli årets vecka. Den bästa. Ett års väntan och en hel sommars planering, längtan och förväntan. Som bortblåst. Helt borta, försvunnet, inget, nada. 

Jag trodde att jag redan varit med om tillräckligt mycket bekymmer förra sommaren när jag hade gips på handen i grekland. Jag menar, hur mycket otur kan man ha? När jag nu efter första natten vaknar upp med en svullen fot utan känsel från smalbenet och ut i tårna vet jag inte om jag är mitt i den hemskaste mardrömmen man kan tänka sig eller om det faktiskt är så att jag har vaknat upp andra dan med en fot som ser ut som en stor svullen köttbit utan någon känsel överhuvudtaget. Och visst fasiken är det sant. Jag kunde knappt fatta att det va sant.

Andra dagen på cypern och jag kan inte gå. Sånt händer inte. Efter ännu en dag utan att svullnaden gått ner fanns det inte mycket annat att göra än att besöka sjukhuset. Väl där är doktorn nära på att skicka hem mig till sverige för att jag kanske behöver opereras, ingen vet dock vad jag har gjort med foten eftersom jag inte har skadat mig på nått sätt. Det hela slutar med att doktorn ger mig tre askar piller och alkoholförbud hela veckan. Tack och adjö med den resan. Vem lyckas sabba resan första natten? Jo, jag så klart. Varför ska jag få ha det kul på min semester? Varför ska jag få partaja, dansa och röja som alla andra? Där fick jag igen, in my face, som om det inte räckte med gips förra året. Det mest ironiska är att det är en liten sketen nerv i mitt knä som har hamnat i kläm när jag har legat på strandpromenaden. Jag kan inte ens beskriva med ord hur tom och ledsen jag känner mig. Allt det här låter säkert helt knasigt och jag kan tänka mig att ni inte ens fattar hälften av det jag försöker förklara här. Kort och gott. Min Ayia Napa resa som jag har längtat efter sen förra sommaren blev helt misslyckad, nej, inte helt, men just nu känns det bara jobbigt, medan dom andra var ute och partajade satt jag hemma på hotellrummet och väntade på att veckan skulle ta slut. Väntade på att personer skulle komma hem tidigt på morgnarna efter nattens äventyr och lyssna på allt som dom varit med om. Ni kanske förstår själva? Jag ville bara åka hem. Jag är dock glad att Emelie var hemma med mig. Utan hennes sällskap hade jag nog åkt hem med första bästa flyg.

Jag har fortfarande noll känsel i foten och smalbenet och på sjukhuset idag sa dom att det kommer ta minst en månad innan det försvinner. Det finns inget att göra, bara låta det vara och använda stödskenan. Gå som en häst. Som ett arabiskt fullblod kanske? Verkligen jättekul. Skitkul. 
 
Underbart.

Verkligen.