Om det är någonting jag kommer sakna något enormt när jag nångång flyttar hemifrån så kommer det vara kvällar som den här. Kvällarna när pappa spelar sin pappamusik och allt bara är underbart bra. Solen har precis gått ner och himlen är rosa, havet är helt stilla, mamma och jag har pratat strunt i köket och det är bara sådär tokigt mysigt.

Jag kan knappt förstå att vi för en vecka sen sprang runt på hotellt nere på Cypern, drack iste och åt chips. Hade manligt besök på rummet med en viss Idrefjäll känsla. Jag försökte precis förklara för mamma hur ofantligt mycket jag vill spola tillbaka tiden. Tänk om man kunde spola tillbaka tiden två veckor. För två veckor sen sprang vi omkring här hemma, förväntansfulla med pirriga magar, hela veckan framför oss. Utan bandage. Trodde jag.

Jag måste sluta vara bitter. Det kan verkligen inte vara bra att gå runt och känna sig bitter. Jag är ju inte ens en bitter person. Men jag kan bara inte släppa det. Förmodligen för att jag lagt ner så mycket energi och tid på att få den här resan till att bli den bästa. Och den var ju helt perfekt fram tills natten första kvällen. Var jag tvungen att somna på strandpromenaden med benen hängandes över kanten? Och var det lilla felsteget tvunget att totalförstöra hela min vecka? Ska man inte ens få somna på strandpromenaden på sin egen semester? Vad är det för knas?

När jag ser ett flygplan på himlen kan jag inte låta bli att klura på vart det möjligen kan vara påväg, och vilka lyckostar som befinner sig på just det planet. När vi satt på startbanan för snart två veckor sen var jag den där lyckliga som snart skulle befinna mig uppe i luften på väg mot nya äventyr.

Jag skulle kunna ge vad som helst för att spola tillbaka tiden tills då.

Utan en nerv i kläm.