Hej alla glada!

I detta nu sitter jag och Ola på hemsedal café och filurar. Vi väntar på dyr klyftpotatis samtidigt som vi snor trådlöst internet. Jag antar att de flesta redan har läst om våra äventyr i resdagboken. Vi har som sagt inte börjat jobba än, det råder lite dubbla bud om huruvida hotellet är öppet nästa vecka eller inte. Imorgon ska vi i alla fall dit klockan sju och träffa prinsen och förmodligen jobba lite. Jag hoppas att vi kommer upp för backen.

Jag är sjukt sugen på att åka bräda, men jag har ingen och jag vet inte hur jag ska lösa det hela. Köpa ny för sjukt mycket  pengar eller hyra och köpa i slutet av säsongen? Vad är bäst. Fasiken jag vet inte. Och ett liftkort som går på ca 3000 kr och då har vi redan fått rabatt. Men det är det värt. Backarna ser underbara ut och jag längtar som en tok.

Jag fick sms av min bror igår, niklas. Han och fia hade lagat middag och jag saknade dom något fantastiskt. Kom snart. Hela familjen.

Jobb imorn som sagt. Läs resdagboken. Där lägger vi upp läckra och mindre fräsiga bilder på oss och andra i vår närhet.

Pöss och smisk från hemsedal!

Hej alla kæra vænner!

Vi lever!

Efter två dagars bilresa ær vi nu framme i Hemsedal. Det ær regnigt och sju plus. En backe ær øppen. Våran lægenhet ær minimal men vi har pimpat den. Våra grannar ær grymmers. Vi lever just nu i en något førvirrad værld. vI førsøker førstå norska så gott det går. Det hær med internet ær just nu ett litet problem, i detta nu sitter vi på hemsebibliotek och snor deras internet. Vilket vi kommer få gøra ett tag framøver. Tills prinsen hjælper oss och våra lika førvirrade grannar. Vi lever på kakor och bullar som olas mamma har skickat med eftersom maten hær ær æckligt dyr! Vi hoppas att vi kan leva på hotellet snart. 

Læs våran resdagbok. Vi ska uppdatera med bilder sen. Just nu får ni leva med bara text. 

Jag vill skriva så mycket men jag vet inte var jag ska børja. Bra vibbar! Det kænns kalas. Och bilen går bra. En aning smutsig. 

Skarsnuten ær sjukt fint! Værldens længsta backe upp till 1000 meters højd øver havet. Stora panoramafønster och hotellet ær kempefint! 

Vi høres kæra vænner! Vi uppdaterar så ofta vi kan! 

Puss och smisk på er!

 

Vi är kvar. Vi har ännu inte lämnat svealand. Vi skulle ha åkt idag men mitt i allt snökaos kom vi fram till att det nog var bäst att vänta tills imorgon och hoppas att vädret är lite snällare då.
 
Det känns knasigt att packa ner sig själv i väskor för sex månaders vistelse i norge. Vad behöver man ha med sig? Det känns ungefär som jag har packat för en vecka i solen fast lite mer av allt och varma skor istället för flippisar. Stickade tröjor och vantar istället för en extra bikini.

Jag funderar över hur jag och Ola ska få plats i bilen. Eller snarare hur all packning ska få plats i bilen. Det känns som jag glömt att packa ner det viktiga. Tur dock att vi ska till ett civiliserat land, och en vad det verkar vara, en ganska civiliserad by med diverse affärer och liknande.

Jag hatar att säga hejdå. Det är jobbigt. Egentligen vill jag bara storgrina när jag tänker på att jag måste lämna la familia, det ljungska tornet, alla vänner, nära och kära. Men som jag har sagt till Ola säkert hundra gånger, inte bara för att övertyga Ola utan även mig själv, vi ska inte till en annan planet. Vi ska bara 74 mil bort. Alla kommer finnas kvar här hemma och vi kommer säkert kunna komma hem och hälsa på mellan alla frukostar och julbord.

Det kommer bli bra. Lika jobbigt som det faktiskt känns att åka lika kul tycker jag att det ska bli när vi rullar in i Hemsedal, ser fjälltopparna, byn. Öppnar dörren till våran minimala lägenhet och ska försöka få plats med allt.

Det kommer bli bra. Kanoners. Jag vet det.

Karin, vi kommer inte glömma bort dig. Vi väntar redan på att du ska komma upp och hälsa på.

Sara# säger:

snart säger inte vi godnatt på msn

Johanna säger:

nee


Jag som inte ens har börjat packa.
Det löser sig.

Nedräkning. 17 dagar.

Min och Olas blivande chef har ett väldigt spännande namn. Därför kallar vi honom för Prinsen. Vi har redan nu märkt att Prinsen har en dålig ovana. Han är otroligt dålig på att svara på mail och informera. Vilket i sin tur gör att jag och Ola vandrar omkring som mer eller mindre levande frågetecken. Mer än vanligt alltså.

Idag sms:ade jag den kära Prinsen i hopp om att han kanske kunde svara på några förvirrade frågor. Hör och häpna. Han svarade. Det visade sig att jag och Ola inte kommer ha en aning om hur lägenheten ser ut när vi kommer dit men att den finns tillgänglig redan nu så vi kan åka imorgon om vi skulle vilja det. Ni kan andas ut kära vänner. Vi ska inte lämna er riktigt än. Bilfrågan är inte riktigt löst än och vi måste en sväng till ikea och fixa lite nödvändiga prylar. Men sen. Sen sticker vi. Om cirkus 17 dagar.

Min positiva bror tror att vi kommer komma hem efter en vecka. Han kan ju ta sig i sin lilla rumpa. Bara för att han skulle ge upp efter tre dagar.  

Min mamma har haft partaj här hemma i det ljunska huset. Trevliga prickar har varit här och mumsat räkor och druckit bubbel och vin. Skrattat och fnissat. Sjungit och dansat till "jag vill vara din Margareta"

Jag och Karin har pratat om hur vi ska leva som pensionärer. För något år sen kom vi på det ultimata. Vi ska bosätta oss i Miami. Bara dricka GT's hela dagarna, ha turkosa och rosa kläder och blå mascara. Jag ska vara så söndersolad och så brun att jag ser ut som ett russin. Så måste man ju bara ha en fräsig golfskärm också, en såndär stor och bred. Sen kan vi sitta där på vår terass ut mot strandpromenaden eller havet och titta på unga pojkar i badshorts och drömma oss tillbaka till gamla goda tider. Ola du får också vara med. Men du skulle nog passa bäst i grön mascara. Fast vi kom ju fram till idag att jag inte fattar dina mascaraproblem. Det där löser sig. Det viktigaste är Miami, GT's, russinhud och badshorts på unga pojkar. Och att det är vi såklart.





Ikväll saknar jag Karin lite extra mycket.

Kom hem.

Jag är helt förvirrad. Jag vet inte om det beror på allt vin eller omgivningen. Förmodligen en kombination.

Jag snurrade runt stängerna på via. Jag har inte gjort det sedan jag var cirkus tio år. Dom gröna vid övergångstället.  Ni viabarn vet vad jag menar. Jag slog inte i huvudet. Pluspoäng till mig. Sääf lovade efterfest och här sitter jag. Svartsminkad och rockig. Japp. Precis så. DU skulle bara veta vad du missar. Såhär på halloween blir jag dissad. Totalt dissad. Tänk på någon annan du. Någon speciell.

Jag vet att jag borde sova. Imorn kommer jag förmodligen vilja glömma allt. Som vanligt. Ett återkommande fenomen.

Ikväll har jag fått veta så mycket spännande. Ni skulle bara veta. Jag skulle kunna skriva en smaskig artikel här i bloggen, men för min egen skull och anrdras lovar jag att vara tyst. Jättetyst. Men jösses vad folk är spännande. Nynäsfolk, speciellt.

Jag hade blivit lovad köttbullar och vin. Men icke.

Dags att sova. Sova och glömma. Bäst så.

Pöss och smisk. Som vi säger här i det ljungska tornet.