Andra året på Rytmus spelade jag på Karins sångkonsert. Kent. Ett tidsfördriv att dö för. Bara jag och Karin. Piano och sång. Efteråt kom Mats fram till mig. Han klappade mig på axel och sa att jag hade spelat bra. Riktigt bra. För första gången på hela min Rytmustid kände jag mig bra. Jäkligt bra.

Ibland klurar jag lite på vad de har för sig. Rytmusmänniskorna.

I fredags var jag på Hilton. Två gånger. Jag behövde inte ens öppna bildörren själv. En man med hatt och välknäppt kavaj öppnade den åt mig. Lyx. Senare under dagen fick jag även besöka denna herre igen. Jag satt och väntade på min käre far och spanade på fräscha lattepappor med converse. Det kunde ha varit väldigt sex & the city om jag suttit i baren med ett glas vin och sett sådär överdrivet snygg ut. Nu satt jag istället i entrén bredvid en gubbe som hade tagit av sig sina skor. Men utsikt över de snygga lattepapporna hade jag i alla fall. Man får vara glad för det lilla.   

Efter mitt Hilton besök begav jag mig iväg på nya äventyr. Kanske inte lika Sex & the city. Kungsberget nästa. Jag har haft den bästa helgen på länge. Massor av snö. Massor av brädåkning. Massor av söta pojkar. Dessutom vill jag nu kalla mig för en riktigt snowboardåkare. Jag tycker inte längre att jag passar in i facket nybörjare. Jag kan faktiskt åka. Bra. Svarta backar utan att få panik och ploga. Det är bara å åk. Precis så.

Dessutom var det någon som saknade mig fantastiskt mycket i lördags kväll. Sådant är ju också trevligt.
 
Imorgon är det tisdag. Semlor.